Kvinnor jobbar på televerket vid växeln.
Hälsinglands Museum

Kvinnokraft

Sex kvinnor på rad i Rikstelefonstationens lokaler. Tiden mellan 1905 och 1910. I Sparbankens nyuppförda stenhus i Hudiksvall. Ett telefonsamtal går först till en växeltelefonist till vilken man uppger numret och därefter blir man kopplad, helt manuellt, till önskad abonnent. Ett tidigt kvinnoyrke i stadsmiljö.

Epoken visar växlingen mellan elektriskt ljus och fotogenlampor. Fyra elektriska lampor hänger från taket, rena och funktionella i utseendet. En krusigt vacker fotogenlampa hänger framför dem. Kanske bevarad som en säker reservkälla ifall elektriciteten strejkade.

Från 1909 hade staden eget elverk, dessförinnan kom elektriciteten från Lundströmmen i Forsa. Där som fabrikör Lindahl låtit uppföra en kraftstation. Det är mitt på dagen, arbetsdisciplinen gör kvinnoryggarna raka, håret är uppsatt, hårknutarna oklanderliga.

Det är en bild av både frigörelse och underordning. Sant är att kvinnan här fått tillträde till en arbetsmarknad som länge varit stängd för dem, de har försörjningens självständighet. Sann är också deras ställning; underordnad den synliga teknikens stränga rader av knappar och reglage. De är även underordnade en på bilden osynlig arbetsledare. Som dock var kvinna, vaktföreståndarinnan Ebba Sandell. En teknik för privata samtal, ändå kunde man sitta miltals från varandra. Förtroligheten, de mänskliga rösternas intimitet, som ett under.

Den nya tidens blixtsnabba kommunikation, första telefonväxeln fick Hudiksvall redan 1882. Den ägdes av stadens telefonförening, övertogs senare av Telegrafverket. Ny teknik tycks medföra en viss ostadighet i organiseringen. Då var det privata telefonföreningar, nu bredbandsbolag som slåss om kunder. Inför det omvälvande nya blir samhället nervöst. Och vårt behov av samtal tycks oändligt och evigt, likgiltigt om de är telefonistkopplade eller mobilsända.