En man står i sin fiskebåt vilken är full av fångst.
Hälsinglands Museum

Rik fångst

Fiskaren Erik Strömbäck har fått en rik strömmingsfångst ute på Kråkön år 1918. Han ruskar näten i skötbåten och två ruskskynken förhindrar strömmingen från att falla ner i vattnet. Det fanns olika metoder för detta arbetsmoment, en Söderhamnsmodell och en på stång. Erik Strömbäcks liknar mest Söderhamnsmodellen, arbetet utförs i båten.

Några strömmingar hamnade alltid i vattnet, till glädje för storabborrarna vilka i sin tur gladde metande småpojkar. Efter ruskningen skulle strömmingen ösas upp i en korg, den skulle försaltas, gilas och saltas. Att gila betyder att rensa strömmingen. På Kråkön, liksom på många fiskelägen fanns salterier som framställde både salt- och surströmming. Fiskeplatserna fördelades i den så kallade dygningen och platserna hade olika namn. Om främmande båtlag trängde sig på kunde det bli bråk.

Senare sker en centralisering av näringen, liksom en fastare organisering med fiskeriföreningar. På bryggan syn de grova klommarna, ett slags träflöten. Till vänster ligger knytnävsstora stenar för skötarnas stening och i en ställning hänger stora korkflöten på tork. Det är en hektisk bild, full av arbete och arbetets specialiserade detaljer, längst till höger skymtar några vålar, ett flytmärke i trä vars skurna mönster skilde de olika fiskarnas nät från varandra. Efter andra världskriget slut 1945 går fiskerinäringen mot sin undergång. De bägge världskrigen sköt dock upp denna urgamla närings död, strömmingen blev billig och bra mat under dåliga tider.

Men under välståndets 1950-tal kunde fisket inte konkurrera med säkrare och större förtjänster. Erik Strömbäck var då, sedan många år, snickare i Hudiksvall.