Lantgård
Hälsinglands Museum

Tankar på Trappen

Året är 1927 och den lille gossen tycks näpen och värnlös på samma gång. Han sitter på förstubron i trä, gården heter Ystigårn och byn är Hillsta i Forsa socken, Hälsingland. En rik och konservativ gård, här skulle ingenting förändras ansåg Lång-Lasse, han som brukade gården längst, ända fram till 1960.

Ändå har någonting redan förändrats, moderna trädgårdsmöbler i vitt har ställts upp framför bryggstugan. Och taket har pannor i tegel, inte träslanor och näver som idag. Och en cykel står lutad mot herrstugans vägg. Det moderna syns redan. Någonting förändras hela tiden, historia är alltid en rörelse. Det är ingenting märkvärdigt. Men vår bild av historia är ofta frusen, som ett fotografi. Utan rörelse, dofter, ljud.

Hur luktade Ystigården? Häst och ko förstås, så luktade också dess inbyggare. På marken ligger brädor mellan de två husen, spänger som över en myrmark. För renlighets skull, ingen lera skulle dras in från gårdsplanen som var hård, nött och nästan utan gräs. Blomrabatter syns inte, gräs var för kreaturen. Hur lät Ystigårn? Prat och tramp, kor som råmade, hästar gnäggade, djur både låter och luktar. Forsamål ur människors munnar förstås, stor språksamhet när många kom samman på kalas eller till vardags. Vanligt liv.

Ingenting av detta finns längre, varken ljud, doft eller rörelse. Husen finns, fönster, dörrar, väggar och kamrar med målningar och kök med sina möbler. Vi kallar detta kulturarv och det ska bli världsarv. Det andra kallar vi historia, där återkallar vi människan och det liv hon alstrar runt omkring sig. Allt ifrån tankarna ända till korna. Tankarna är svårast att förstå, allting: om Gud, synd, brännvin och taxeringen. En gosse och en gubbe. På var sin trapp, med historien på var sin sida.