Fäbodpiga bland kor
Hälsinglands Museum

Fäbodromantik II

Det är nästan som i barnvisan: den lilla, lilla gumman och hennes lilla, lilla ko. Men egentligen, och varför inte vara egentlig, är det en ung kvinna och hela kobesättningen på en fäbodvall. Fjällboskap, knotiga och låga, men tåliga och inte så kräsna med fodret. En av dem betraktar gloende fotografen, så som kor har för vana. En annan tigger godbitar från människan, sådant som finns i den lilla påsen vid kvinnans midja, sleketaska kallad. Där låg brödbitar, lite mjöl och salt. Det fick korna att minnas vallen och komma hem.

Stor ömhet kunder råda mellan människa och djur vid denna tid. Den som ännu minns kornas poetiska namn vet också detta; Silva, Rosa, Blomma och Sköna. Så blomstrande namn ger man inte kreatur, utan varelser med blida ögon, även om de ibland blev skällda för kräk när de gick bort sig på skogen. Kor och kvinnor, jag tror där fanns lika stor samhörighet som mellan män och hästar. Tjurkalven gick oftast till slakt, men kvigkalven var en insats i liv, mjölk och ännu fler kalvar. Den fick leva. I norrländska dialekter kunde man säga, starkt betonat och med öm omsorg: jag hade en sådan äga i den kalven. Menande därmed att man hade en känsla investerad, en omtanke av särskilt slag nedlagd i denna varelse, i detta husdjur. Känslans äga, omöjlig att göra full rättvisa i det stela normalspråket.

Hon som står här, i sin spenslighet och sin bommullskänning, hon visste nog en del om den känslan. Inte för att kunna formulera den, men för att kunna bruka den mot sina kor, dem hon står helt nära.