Vävkultur

Mattväven, den var ett återbruk av allt slit, av allt nött och undanlagt. Men allt blev nytt: förkläden, 
blåblusar, finkostymen och till och med de uttjänta skötarna, näten. Fiskgarn blev mörka och stadiga ränder, grannränder fick man spara på.

Katarina Lundstedt från Öljsön i Hassela väver på höstens mattväv. Året är 1957, till nyår blir hon 82 och den här väven ska en sonhustru i Rogsta få, dottern och dotterdottern har redan fått. Hon har vävt sedan september och nu i november är 100 alnar färdiga. Kanske tänker hon på gammal folktro att väven inte får stå över jul, det medför olycka.

Hon har just slagit för, stycket innan hon börjar med trasorna. Det är ett tungt arbete att väva, man tar i så att timret skakar i väggarna, en lös matta hedrade ingen kvinna. Och så skulle man ha en fin vävlåt, en vacker rytm när man vävde. Då visste man att allt stämde och Katarina Lundstedt, som också var spelkvinna, borde höra när rytmen var den rätta.

På spelkvinnstämmorna i Hassela spelas hennes låtar än. Hon arbetar i köket, men förr var det inte ovanligt att sätt upp vävstolarna i den oeldade bryggstugan. Det var också vanligt att ordna mattslarvskalas. En samling med kvinnor, kaffe och så mattrasor som skulle klippas, slarva betyder ju trasa. Där kunde man lägga från sig bekymren medan trasorna rullades upp i brokiga nystan.

Mot sorg hjälpte det att väva, det lönade sig också för golvdraget hölls ute med mattvåder tätt lagda intill varandra. Kvinnoliv och kvinnokultur. Katarina Lundstedt på gården Rossla väver, änka sedan 1920, mor till åtta barn.