En familj äter middag vid ett fint dukat bord.
Hälsinglands Museum

Vällevnad

Vilken tyngd i denna bild, som om allting strävar att sjunka ned mot en okänd botten därunder. Borddukens mjuka plysch, ljuskronans kristall, paneldivanen, detta slagskepp i massiv ek. Även människorna, herrn själv, hans hustru, den åldrade svärmodern på andra sidan bordet. Anletsdrag i tung orörlighet, som gjutna i koppar, kropparna blickstilla. Vällevnaden sväller under herrns spända väst, men även kraft.

Tyngd och dunkla färger, även de övermätta; troligen oxblodsrött, dunkelt brunt. Kaffepannans pip verkar sirligt oanständig. Enstaka kontraster av kritvitt, ändå är det en vårbild som borde genomströmmas av ljus och lätthet, som i liljekonvaljernas bukett. Nationalromantiken i väggens tavlor.

Snart ska det försvinna. Hela denna bild ska rivas bort ur historien av världskrig och 1920-talets utdragna kriser. Aldrig frasandet av sidenklänningarna mer, det fina klirret av kaffekärlen, det dämpade småpratet. Aldrig mer denna tyngande vällevnad.

Bilden visar byggmästaren Olle Wiberg och dennes hustru Hanna. Hon var sömmerska, de bodde på Trädgårdsgatan 17 i Hudiksvall, en hel övervåning. Hennes moder, änka efter en slaktare, sitter till vänster. Bilden tros vara från 1910, ungefär. Om Wiberg och hans näringsbröder brukar man säga att de gjorde sin lycka i uppbygget efter de stora stadsbränderna på 1870-talet. När deras kraft sammanföll med historien.

Hudiksvall moderniserades, många nybyggen, stenhus, entreprenader, stora näringar i den industriella omvandlingen. Här njuter Wibergs eftermiddagskaffet, ännu sluter sig rummet kring dem i några år. Med sin täta inredning och kvävande tyngd, ännu i några år.