Hudiksvalls järnvägsstation
Hälsinglands Museum

Om sätten att färdas

För drygt åttio år sedan fångade fotografen detta koncentrat av dåtida kommunikation. Järnväg, buss, personbil, cykel, fotgängare och budkärra. Häst och flygplan fattas, men med lite fantasi kan man ju höra fartygsvisslorna ute på redden, bakom den frodiga grönskan. Människor färdas och kommer samman, SJ-bussen står parkerad och behöver inte backas för att komma vidare, två herrar för ett samtal framför stationsbyggnaden. Springpojken har ställt undan sin kärra och det är mycket stilla längs gatan.

Stensättningen slutar tvärt, som en rand tvärs över Stationsgatan som sedan blir vanlig landsväg på sin färd upp mot Åvik, sågverkssamhället i Hudiksvall. Var avstånden längre då, jag menar begreppen om vad som var nära och vad som var fjärran? I lummigheten bortom järnvägsstationen fanns ju staden, men man ser den inte och det känns som att den låg längre bort. De promenerande herrarna kommer därifrån. En gång var ju Åvik utkant, varifrån man såg staden på avstånd och redde sig själv. Ända till 1911.

Det här är synlig kommunikation. Sådan som ännu finns, bara snabbare. Nu finns också den osynliga, den som färdas längs elektroniska banor. Den sägs knyta oss samman, rent av runt hela världen, och vi vill så gärna tro på detta när tiden gör allt större skillnad mellan dem som hava och dem som icke hava. Som man kanske skulle ha uttryckt det 1932, den sommardag när stationskarlen tog sig tid att växla några ord med en resande nedanför stationens trappa. I staden Hudiksvall, längs södra Norrlandskusten.