Luftkranar vid Hudiksvalls hamn
Hälsinglands Museum

Hudiksvalls framsida rustas upp

Det hände att besökande lustigkurrar under 1800-talet kallade glada Hudik för Hebbreköping. Det var därför att köpmännens magasin och bryggor var det första som mötte ångbåtsburna resande till staden. Sneda och vinda stod magasinen ute i vattnet och hälsade alla välkomna.

Sådant oskick tålde inte stadens styresmän, nu randades en ny tid, då skulle inte hamnen påminna om den gamla. Stadens hamn, dess framsida, fick gradvis representativt utseende. Nybyggda varumagasin, tullhus, stenkaj. Det revs för att få luft och ljus, men byggdes också. Inne i staden kom de första stenhusen mot seklets slut, groteskt stora i jämförelse.

Hamngatan blev som en esplanad i Stockholm, flaneringsvänlig. Staden ville så tydligt bli modern, om man agerade på världsmarknaden och sökte krediter i London fick bankpalatsen bli därefter. Järnväg, upprustad hamn, nya kommunikationer, dyra investeringar.

Det är inte alla tider som söker sin tröst i det förflutna. Runt sekelskiftet 1900 förlängdes stenkajen. Som vanligt är det människomassor och muskelkraft som gäller. Förutom två kranar, kanske är det två pålkranar. Modernitet som vilar på muddermassor och sjöbotten kräver förstärkning. Och äntligen var man kvitt de skämmiga gamla magasinen på sina stolpar, själva symbolen för Hebbreköpings ålderdomlighet.