Två män lutar fisk i en tunna.
Hälsinglands Museum

Spillånga

Ser en jultradition ut så här? Som någonting man sköljer i ett stort tvättkar? Nejdå, den sakkunnige ser någonting annat. Vid salteriet i Hudiksvall förbereds julfirandet i industriell skala och fiskarnas namn låter som en uppläsning av modernistisk poesi: spillånga, gråsej och torsk.

90 ton lutfisk är säsongens mått och de åtta anställda har åtskilligt arbete för att säkra traditionens fortbestånd. Det är 1957 och föreståndare Benett gör en historisk reflektion i tidningsartikeln, säger att folk i moderna lägenheter inte längre har möjlighet att lägga in sin lutfisk själva, varför salteriets produktion måste ökas år för år. Dessutom vill folk ha lutfisk redan till första advent.

Man anar det stigande välståndet. Dess förmåga att töja på traditionens datum till förmån för njutningens omedelbarhet. Allt går bra, fisken var utmärkt 1957. Torsken är norsk men inte sämre för det, spillångan och gråsejen har torkats på Bohusläns klippor. Herr föreståndare Hilding Benett har provsmakat och är full av tillförsikt. Gunnar Hellqvist lutar sig över karet och långan ligger följsam som en nysköljd sjalett över kanten.

Dock är föreståndare Benett orolig för vädret, om kölden är hård fryser lutfisken under transporten och förvandlas till lutfisksås, alldeles oätlig. Och ingen, i detta moderna årtionde, lägger längre in sin egen lutfisk. Fast mattraditionen består, långt efter självhushållets tid.