Fattigdomens betydelse

Familjebild framför hus
Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum (Inventarienummer: HMM13965)

Alla hälsingegårdar kan inte presenteras som vore de slott. Skräddare Anders Johanssons stuga lär aldrig bli världsarv, ändå har dess fattigdom sin betydelse. Efter några år i Amerika blev Anders arrendator på lannbonds i Rengsjö i södra Hälsingland. Ett möjligt steg uppåt. Fotot är från 1912. Hustrun Marta står längst till vänster, sonen Lill-Anders längst till höger, han håller i hunden. Intill står pigan Bricken, dottern Nanna och så sonen Johan.

Stugan rymde dem alla, det måste ha varit tätt i kök och kammare, fler rum fanns där inte. ”Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv”. Det skriver författaren Almqvist i ”Den svenska fattigdomens betydelse”, en radikal och framsynt skrift från 1838. Det var långt innan landet blev ett industriellt välfärdsunder. Ibland hörs det som om fattigdom var ingenting som fanns på Hälsinglands landsbygd. Varför åkte i såfall Anders över till Amerika för lyckan?

Att Norrland i historien saknar adel är ett faktum. Det utsägs ofta när den norrländske bondens samhälle beskrivs som egalitärt, eller jämlikt. Kanske var det så, åtminstone uppåt, men inte nedåt. Den jordlöse hade inte rösträtt på sockenstämman, inte i andra valsammanhang heller. Ägande gav rösträtt, inte jämlikhet. Och 1912 hade varken Anders eller hustrun ännu rösträtt. Dock fanns uslare stugor i landet och de fattiga hade en plats. Som daglönare, hantverkare, ibland högt specialiserade. Hälsinglands berömda bygdemålare var fattiga, egendomslösa.

Steget mellan självägande bonde och jordlös fattig var ibland kort. 1800-talets starka befolkningsökning gjorde många hemmansägarsöner jordlösa. Skulder och fylleri gjorde ibland samma sak. Hänvisade till sig själva fann de flesta en utväg, oftast till stadens industrier.