Sjöjungfruns möte

Man vid anslagstavla

Det syns ett leende på busschaufförens läppar, men om det är förläget eller förväntansfullt är inte gott att säga. Hade han känt till filmoriginalets ord mermaid (sjöjungfru) hade han nog skrattat och sagt ”joll”. Kanske gjorde han det ändp, om filmen ”Tarzan och kvinnan från havet”.

Johnny Weismüller och Brenda Joyce. Det finns någon slag handling i filmen, något om guden Balu, jättebläckfiskar och pärldykare. Sjöjungfrun är kanske symbolisk i sin roll, eller så var hela filmen rent jollig. Ett slags kulturmöte är det förstås. Den svenska anslagstavlan, från början en logvägg eller en välplacerad telefonstolpe, gör reklam för en film som är två år gammal.

Det är alltså januari 1950, en rast längs vägen till Hudiksvall. Hollywoodkultur möter bygdekultur, anslagstavlor av det slaget hör Folkets hus eller den eviga bygdegården till. Djungelromantik spelas upp i mödosamt kaminuppvärmda salar som doftar masonit.

Idag presenteras operor från Metropolitan via länk och jätteskärm. Till orter i snön som saknar opera. Och man hör ord om ny teknik och nytt tilltal. Ungefär som när Tarzan bär en lättklädd kvinna från havet genom januarisnön någonstans i norra Hälsingland – ett möte över de flesta gränser. Medan furorna ruvar och busschauffören ler, outgrundligt.