Historiens vilja

Rivning av timmerhus

Få är bilderna när hälsingegårdar byggs, färre ändå är bilderna när de rivs. Här sker det senare den 12 augusti 1952. Den stora gårdsbyggnaden till hemmanet Fors nr 1 i Norrala blir till timmerstockar eftersom kommunen ska bygga Forsgården, ett nytt ålderdomshem.

Det är modernismens vanliga berättelse, kanske rentav historiens, det gamla viker för det nya. Man ser det perfekta hantverket, ingen snedvuxen fura gör väggen skev, proportionerna är perfekta, om än något tunga. Stentrappan verkar inlånad, övertydlig, två kolonner fäster fasaden och dess rytm till ett klassiskt arv. Renässansen, den som alltid hämtade ideal från antiken.

På 1600-talet var stället en länsmansgård. En del av Hälsinglands rika byggnadstradition bars upp av samhällets ansedda, sådana som nämndemän, kyrkvaktare, länsmän. Kanske gick de före resten av menigheten med sin auktoritet; om nödvändigheten av präktigare gårdar, fler målade inredningar, ännu grannare utstyrsel. Om vi nu förstår detta rätt. Råd hade man, vilja hade man också. Men här, i augusti 1952, tar allt detta slut och historiens vilja, som är blind, tar över.