Den gamle och havet

Fiskare i eka

Skötarna tas upp, Skärså. Det är vad Hilding Mickelsson meddelar till denna bild. Många skulle nog tänka mer litterärt; Den gamle och havet, romanen av Ernest Hemingway där den ensamme, gamle fiskaren tillslut får sitt livs största fångst. Eller så ser man på det mörka vattnet och tänker som Erik Gustaf Geijer: ”Ensam i bräcklig farkost vågar/ seglaren sig på det vida hav,/ stjärnvalvet över honom lågar,/ nedanför brusar hemskt hans grav”.

Bägge tankebanorna kan ha rätt, men behöver man verkligen romantisera kring dimomhöljda bilder av hav och fiske? Ja, kanske när stämningen är fylld av både gryningsljus och en stormlykta i båten. Och fångsten kunde bli klen, priserna var jämt låga och någon framtid hade inte det småskaliga fisket.

Fiskelägenas gamla kultur präglar hela det norrländska kustbandet med sina stugor och båthus, med gistvallar där näten torkades och fiskarnas små kapell för söndagarnas gudstjänster. Lägena sträcker sig som ett pärlband längs kusten. Under perioden 1925 – 50 fanns sextiotalet fiskare, två fiskrökerier, skola och kraftstation i Skärså. Förutom konservfabriken där 25 personer arbetade. Hockeybanans sarg var tillverkad av strömmingslådor.

De båda världskrigen förlängde strömmingsfiskarnas verksamhet eftersom de dåliga tiderna skapade en marknad för billig mat. I dagens Skärså finns en enda yrkesfiskare kvar, konservfabriken är bliven restaurang. Men här på bilden är det för alltid morgonen den 30 juli 1952 i Skärså och en ensam fiskare tar upp skötarna i grådisets sällsamma ljus.