Kulspel

Pojkar spelar kula

Femtiotalspojkarna på Vallvägen spelar kula. Det är om våren förstås, lite grann i utkanten av Hudiksvall den 14 mars 1956. Pojkarna kom från Håsta, alldeles nära de nybyggda hyreshusen på Vallvägen. Då tänker man genast på en vacker dikt och lite sorgsen dikt om kulspel. En dikt av Sten Selander: ”Vi spelade kula på torget en dag,/ en liten folkskolegrabb och jag. /Jag hade väl femti, han hade fem./ Vi spelte. Och han fölorade dem”.

Resten av dikten är full av ånger och handlar om hur skammen aldrig glöms, skammen i att spela av barnet oskulden och glädjen. Men också om något annat, svårupptäckt i vår tid. Selander skriver ”folkskolegrabb” och anger därmed sin egen tillhörighet: realskolegrabb. Kanske spel gentemot en arbetarunge, kanske bara mot någon yngre.

Från en tid när fortfarande arbetarnas ungar slogs med medelklassens barn, kvarteren emellan. Klassanalysen av Vallvägens barn som spelar pyrra får anstå, men kulspel var pojknöje, två flickor syns bara svagt i bildkanten. Det är innan glaskulornas tid, och mattfärgade stenkulor byter ägare med kommenterande publik. I mars, när skoldagarna dras ut av ett ljus som längtar sig allt starkare.