Två barn står framför några höghus.
Hälsinglands Museum

Upp mot höjderna

”Hudikborna går i höjden” skrev tidningen när stadens första punkthus byggdes 1957. Det var på Erik-Larsberget och 131 hyresgäster skulle flytta in i september. Frisk & Bergvall hette byggfirman och Hudiksvalls Nyheter uttalade sig med femtiotalets blandning av brutalitet och framåtanda:

”alla gamla träkåkar som för länge sedan överlevt sig själva borde stå i tur när grävskopan nästa gång ska gå fram för att bereda väg för nya byggen”.

Det lät ofta så där, som ett socialhygieniskt upprop mot en smittosam sjukdom eller en avskrädeshög. Samhället ”sanerade”, tog itu med ”skamfläckar” och utplånade ”ruckel”, grävskopan hade mer än symbolbetydelse. Fienden var väl markerad och ”storhetstankar” griper den anonyme skribenten när han blickar ut över staden och fjärden och han citerar de gamla kungsorden för auktoritärt samhällsbygge: ”här ska den ligga”. Kanske inte så välfunnet.

Allt medan barnen blygt poserar med leksaker i halvportiken med pelare på utsidan, ”ett bra skydd i regnväder”, både klassiskt och praktiskt.

Tidningssidan är fylld av annonser för de deltagande byggföretagen, glas, elektricitet, golv och totalentreprenör. Den redaktionella texten är utformad som en hyllningsadress, en modern jubelkantat. Det är inte alltid media ser sin uppgift som kritiskt granskande, särskilt inte gentemot byggherrar, och under 1950-talet är det ibland svårt att veta vad som är politik och vad som är byggindustri.

De rivningar som sextio år senare planeras eller utförs motiveras utan utopisk aggressivitet. Kungsord är otänkbara, idag har marknaden ensamrätt på initiativen och behöver inte ens formulera sig. River ändå.