En kvinna använder ett äldre mangeldon.
Loqvist / Hälsinglands Museum

För de starka armarna

Om timmersaxen, som vi skrev om i förra månaden, var ett utpräglat mansredskap i arbetsfördelningens genus så är mangel- donet ett utpräglat kvinnoredskap. Makten och historien har delat upp vårt arbete.

Hur mangeldonet, med den runda kaveln och mangelbrädet, en gång kom från tyskt område till svenskt vet vi inte riktigt. Men det var ingen ovanlig väg för arbetsredskapens vandringar. Alltså: först tvätt och torkning, därefter lite stänkning och så rullades tygstycket runt kaveln och med brädet manglades tyget slätt mot ett jämt underlag. Linnedukar, lakan, handdukar, glänsande vackert, i större mängder ett tecken på en gård av välstånd och ordning, status.

Kvinnoarbete är det och kanske var även mangeldonet en innovation. De fyller idag museernas magasin i dekorativa rader, men själva uppgiften var inget lättsamt, kräver tyngd och muskler, annars blir skrynklorna kvar. Bilden från Järvsö 1937 är inte särskilt rättvisande, den är mer estetik än dokument.

Mangelbräderna i Hälsinglands museums samlingar är många och det äldsta har ett årtal från 1500-talet. Ofta är de vackert utskurna med mönster, initialer och årtal, handtaget är ibland format som ett djurhuvud, de har utkarvade stjärnmönster, rosetter och virvlande hjul. De som brukades är släta och nednötta, de bäst bevarade var kanske friargåvor, de är orörda och redskap för någonting helt annat.

De sägs först ha brukats i de högre stånden, de som hade råd med fyllda linneskåp och många pigor. Senare kom manglar med valser av trä, stenmanglar eller tunga gjutjärnskonstruktioner som stod inskjutna i klädkamrar eller klädskrubbar. Alltid ett kvinnoarbete, en uppgift för de starka armarna.