Ljusets kulturarv

Ofta nog talar vår tid om kulturarvet och dess ursprung, ibland om dess äkthet. Några tror bestämt att både kåldolmar och polska är ursvenska yttringar, andra håller detta för att vara struntprat, med rätta.

För att då inte nämna Lucia, snart aktuell. Ljusdrottningen som skrämt nobelpristagare om morgonen och förtjusat andra, siciliansk som hon var. Ihjälplågad på 300-talet och därför martyrhelgon, den tidigkristna kyrkans yttersta trumf. Ursvensk? Nja, möjligen sedvänjan att en blond flicka röstas fram i lokalpressen och därefter får stearinljus att balansera på sin hjässa. Ett slags skönhetstävling där villkoret var att flickan skulle vara av ”nordisk typ”. Så går det inte längre till, sedvänjor anpassas eller dör ut och nu lottas Lucia fram, ljus eller mörk. I den gamla folktron var Lucianatten mest av allt mörk och hemsk, även om stallets djur då sades kunna tala med varandra.

Här på bilden, i Rengsjö kyrka, är allt sådant främmande. Här har Hilding Mickelsson lyckats fånga ljuset, ett magiskt sken över luciatågets deltagare. Det är visserligen ett yttre ljus, men det ser ut att vara någonting inifrånkommande. Transcendent och fantastiskt strålande. Endast de två stjärngossar därframme i koret den 13 december 1960 står i dunkel.

Och luciasången, det vet vi, är faktiskt en sång om fiskehamnen i Neapel, en gång 1853 överhörd av Gunnar Wennerberg och därefter förandligad till äktsvensk hymn.

Ja, detta kulturarv, alltid märkligt hopfogat. Men vackert är det, hur det håller undan mörkret, ger oss sken att fästa blicken vid. De skiner alla. Mickelsson var en senkommen stämningsfotograf och här gör han ljusets högtid med sån kraft att självaste krucifixet verkar krympt och obetydligt.

Stämningsfullt brukar det heta om den slags andlighet som bara nästan är religiös.  Åtskillig analys kunde här rymmas, frågorna om religion, nation och tradition. Relativt uppenbar, men också full av överraskningar. Denna arktiska säregenhet räknas oss idag till godo som ytterligare ett bevis för vår stora exotism.

Fjällhöga nord och ihjälplågade helgon från Medelhavets stränder och fornkristendomens martyrflora. Den vanliga kulturblandningen gestaltas med ljusdrottningar. Just så osannolikt orent att det idag borde reta utkantsideologerna till raseri. Ifall de någon gång tänkte.

Men vacker är bilden, stämningsfull. Jag undrar hur han bar sig åt med det där inre ljuset?

Foto: Hilding Mickelsson