Sorgmarsch

Det är inte Hälsingland, ja på sätt och vis handlar det inte främst om Sverige ens. Men väl om det typiska 1900-talet och då har det inte så stor betydelse att bilden är repad och suddig, vi ser tillräckligt ändå. Ser alla de stympade, som man inte med bästa vilja i världen kan kalla funktionsvarierade eller någonting annat diskret.

Eftersom de är krigsinvalider, med armar bortskjutna och ben bortsprängda, men åtminstone på hemväg via den stora transport mellan öst och väst som Röda Korset anordnade genom Sverige under första världskriget. Krigsoffer, inte ens halta, 63 000 transporterades genom landet från fånglägren till sina respektive hemländer. Nationalismens storartade resultat, de resterande kropparna. Och därefter idealismen, den verkliga internationalismen som inte ser till gränser alls.

Långsele 1915. Det var samma år som poeten Bo Bergman skrev sin dikt Marche Funèbre:

Vi kräla. Vi linka på pinnar.
Vi släpa det lilla som ännu
finns kvar efter doktorns kniv.
Och döden vill inte ha oss
och livet kan inte ta oss
tillbaka som mer än stumpar
och stycken och trasor av liv.

Ett vykort ur Hälsinglands museums samlingar. Ett tillräckligt vittnesmål om förra seklet och ett memento för det pågående.