Filantropins porträtt

Ett gruppporträtt med femton flickor. Ena raden står uppställda, den andra raden sitter framför dem. Ett grönskande träd bildar bakgrund. Två kvinnor syns, en svartklädd kvinna står längst till höger och en kvinna i svart kjol och vit blus med en stor rosett står i mitten. Flickorna har stråhattar och är ungefär 7 – 10 år gamla. Tiden är ungefär 1910-1915.
Foto: Hälsinglands Museum

Över allt i landet fanns sommarkolonier dit barn skickades om sommaren. Behövande barn, barn från ohälsosamma, fattiga och tuberkulösa miljöer fick frisk luft, bra mat, fick roa sig och leka under överinseende av filantropiska samhällskrafter. Välgörenhet mot social misär, en glänta i fattigdomsmörkret, stadsbarnen ”kunde få njuta af landtlifvets behag och nöjen”. Och mot sommarferiens slut förrättades läkarundersökning för att se om barnen ökat nöjsamt i vikt eller ej.

Stina Rodenstam, som tronar i svart till höger i bilden, var en framstående filantropisk kraft i 1900-talets början. Redan under studieåren i Stockholm hade man märkt hennes organisatoriska ”duglighet” och hon fick den statliga Centrala nödhjälps-kommitténs uppdrag att bygga upp arbetsstugor i Västerbotten efter nödåret 1902. I sin nya hemstad Hudiksvall ordnade hon arbetsstugor för skolbarn 1903, Barnens dag 1905, förstamaj-blommekommitté 1908. Kodord för dåtida välgörenhet. På bilden är det arbetsstugans sommarkoloni i Gartsbo, Järvsö som samlats, i verksamhet 1912-1935.

Man bör lägga märke till de femton flickornas stora individualitet, fast klänningar  och hattar verkar uniforma. Betrakta deras ansikten, de är alla särpräglade: fundersamma, glada, överraskade, sammanbitna, nöjda. Ingen är så där opersonligt fotogenique som porträttfotograferna gärna ville. Det enda undantaget är det rodenstamska, i sin kolossala, svarta och fotsida dräkt. Skulpturerad som ett monument över den egna gärningen. En individ, men inte individuell, bara representativt uppställd i vacker profil.

Inför Rodenstam samlar sig frågorna. Hur ska vi förstå de övre klassernas välgörenhet gentemot de undre? Är filantropin de fattigas hopp eller tecknet på deras hopplöshet, att vara utlämnad åt andras goda vilja? Filantropins tanke, vare sig den var privat, kommunal eller ideell, var ju inte arbetarklassens befrielse. Och arbetsstugorna var institutioner för disciplinering och framtida försörjning, ett slags yrkesskolor mot fattigdom, ”någon gång fick man behålla en borste själv att taga hem till mamma”.

Stina Rodenstam, är hon alltså Mårran som fryser gräset (och de små barnen) där hon går eller är hon genuint leende och snäll? Kanske både- och, övertygad om att världen är den bästa av alla världar och att den är bestående, bara man gör gott åt de fattiga. Och nogsamt dokumenterar resultatet i protokollsboken hon håller som en sköld framför sig.  Att kvinnor ledde verksamheten var ingen tillfällighet, kvinnan ansågs (enligt sin natur) speciellt lämpad för vård och uppfostran. Ellen Key talade om kvinnors roll som ”samhällsmödrar”. Inte sällan benämns de tidigaste, filantropiska föreningarna som just ”fruntimmersföreningar”.

Stina Rodenstam var en stark samhällsrepresentant, men knappast underklassens. Och sommarkollon, liksom fattigdom, finns än.