Till vänster syns aktern av en roddbåt, en eka. Över vattnet, till höger om båten svävar en svärm av små insekter, luften är full av dem. Insekterna blir belysta av solen, solstrålarna ligger lågt och solen ger blanka reflexer i vattnet. Inga människor syns på bilden, bara naturen och en träbåt.
Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum (Inventarienummer: HMM77693)

Svart på vitt

Det svart-vita naturfotografiets tid är över. Ingen tar längre bilder av blåsippor, spegelblanka skogstjärnar eller brusigt orrspel i svart-vit version. Men det var i den konsten Hilding Mickelsson var som bäst. Hälsingefotografen som var mer mångsidig än de evinnerliga ugglereproduktionerna en gång kunde få en att tro. Och som egentligen aldrig verkar ha trivts efter att färgfilmen tog över både marknad och visuell tolkning.

Den svart-vita filmen hade en poetisk stränghet i sin verklighetssyn. Den hade ju förenklat, ja, egentligen renat fram en färgrik och komplicerat gräll värld till endast två tillstånd: ljus och frånvaron av ljus. Och så det spänningsfyllda tillståndet där emellan, de fantastiska valörfyllda dagrarna som Mickelsson fångade upp med sin Tri-x-film.

Så att vi fick en dubbelhet i seendet. Vi både känner igen och upptäcker någonting nytt i bilden och detta fascinerande ögonblick har för evigt stannat på papperskopians blanka emulsionsyta. En illusion som övertygar, vi hör myggsurret, det ytterst fridfulla vattnet skvalpar mot bordläggningen, kvällen är både kyligt skimrande och angenäm och så dofterna! Myggsvärmen stiger och sjunker framför stäven och allt, verkligen allt hålls samman av ett magiskt och lågt liggande ljus. Och just där blir bilden också sann; allt seende är ljus, all bild, alla färger och valörer är ljus och brytningar av ljus.

Och detta allt uttryckt i den svart-vita versionens starkt reducerade verklighet.