För minne och glömska

Det här är kastalen i Välsta, Hälsingland. Eller det lilla som är kvar, sommaren år 1900. Gossarna är somrigt medelklass-klädda, den större med portör heter Sigurd och blir senare civilingenjör i Stockholm. Det vet vi, men trots en myckenhet av funderande är det ingen som exakt vet vad en kastal var för slags byggnad, vad den tjänade till.

Vi vet åtminstone att det är en riktig ruin, det säger oss stenväggarna, byggnadsrester av trä får inte heta ruiner, de är föränderligt gamla, multnande. Själva ordet kommer ur latinets ’ruina’ som betyder ras eller förstörelse. Men inte vilket ras som helst, ett plywoodgarage från 1960-talet är inte ruin. Det ska helst vara monumentalt och ”märkligt” och Kulturmiljölagen har sin definition, liksom Nationalencyklopedin: ”arkeologiskt definierad saknar den tak, medan rester av väggarna är kvar ovan mark”.

Välstaruinen duger till ruinromantik, den tanke som svärmades fram på 1700-talet när turistströmmarna till Rom startade och engelska parker höll sig med särskilda ruinarkitekter. Minnet belupet med mossa och murgröna, allt fulländat av romantiken. Men så värst monumental är den inte, liknar mest en upprättstående stengärdsgård. Dock saknar den tak.

Man kunde kalla den Olof Bromans ruin, han som benämnde hembyn ‘Valesheim’ i sin forntidsvurm. Ruinen är vacker, betydligt äldre än allvetarprästen Broman och murad av natursten, restaurerad senast 2014 och då också daterad till mellan 1030 och 1210 e Kr. Utsikten var bättre förr, innan granarna tog över, den var länge obligatoriskt utflyktsmål för otaliga skolklasser som därmed fostrades i lokal historia och nationell anda. Idag är den mest glömd. Dess ändamål är dunkelt, kanske magasin för skatt, kanske skydd av annat slag, ett torn med tjocka stenväggar. Kastaler finns i norr och söder, ibland helt nära medeltidskyrkor. Kastalen i Brunflo är magnifik och den i Sundre är rund.

Kyrkogården och ruinen bär samma stämning; glömskans tragiska tanke och det förflutnas hjälplösa oåtkomlighet.