Hälsinglands Museum

Stärkande synd

För några år sedan förbjöds heltäckande baddräkt på franska stränder. Ett av historiens krokigaste försök att komma åt islamistiskt inflytande, snabbt avskaffat. Anständigheten den gången gällde politik, men drabbade ovanligt nog kroppen med en order att klä av sig, i republikens namn. Bikini, inte burkini!

Annat var det förr. Nudisten Marcel Kienné de Mongeot blev så sent som 1926 åtalad för att ha badat med bar överkropp å allmän badstrand. I samma Frankrike som verkar ha imponerande juridisk bredd vad gäller baddräktsideal. Om det nu inte handlar om en kolonialmakt med varierande fördomar och fiendebilder.

De badande på Agön i Hälsinglands arkipelag är både täckta och otäckta och bedriver glatt och oåtalade sitt friluftsliv, två barn får delta, en herre håller upp ett fånigt parasoll. Hela deras beteende ansågs dock en gång oanständigt, detta att män och kvinnor badade tillsammans! Skam gick inte enbart på torra land längre, skojade någon. Men kvinnan i mitten är fullt påklädd, franskt otänkbar.

Hud är alltså politik, åtminstone blottad. Nakenhetens historia har producerat hyllmetrar historia eller är det kanske antropologi? Mölle heter den skånska badort som särskilt utmärkte sig en gång, dit vallfärdade både tyskar och danskar för att beskåda synden. Synden i Mölle bestod av gemensam-hetsbad och rykten om vilda nätter. 1907 anlände kejsar Wilhelm för att ta en titt, okänt ifall han också blötte ner sig, kejsare syndar väl knappast?

Fotografierna av de våta kropparna i Mölle ingår numera i vårt gemensamma bildminne, deras randiga baddräkter.

Allt skulle fortsätta. Den skånska kustorten fick järnväg 1910 och då exploderade bad- och turistlivet. Det har det inte gjort än på Agön utanför Hälsingekusten. Varken tyska kejsare, franska klädförbud eller skånska badhotell har gjort entré på klipporna. Bara några flamsigt avslappnade medlemmar ur butiksägar-familjen Holmström med sina obekymrade kroppar uppe på det skär som kallas Blekeshällarna.