Man står vid bord med pokaler och priser
Hälsinglands Museum

Ärans och hjältarnas

Någon större glädje går inte att spåra hos denne anonyme erövrare av idrottslig framgång från tiden när 1900-talet var tämligen ungt. Bordet med sin William Morris-mönstrade duk och hans kavajbröst är båda lika överlastade, medaljer, pokaler och tre små statyetter av löpare.

Tanken på en sund själ och en sund kropp dyker atletiskt upp någonstans i antiken, som så många andra ideal, exempelvis att människan är alltings mått. Sundheten återuppväcks efter mångtusenårig dvala under 1800-talets disciplinering av industrins folkmassor och medelklassens nya eliter. Olympiaderna är alltså ett ovanligt storskaligt exempel på historiebruk, kunde spartanerna kasta spjut kunde väl svenska officerare. Banden mellan militärt liv och idrottsliv var starka, den skarpögde kan se att det ryms åtskilliga skyttetecken bland medaljerna, guldblänkande.

Och antikens löpare var så klart militära budbärare, snabbfotade mejl långt innan mer abstrakta kurirsystem.

En egendomlig tomhet uppstår när ärans kontext försvinner runt ärans föremål, från all skinande yta med lagerkransar, korsade gevär och sköldar. En annan fråga infinner sig då: vad göra med farfars pokaler, med morfars hemvärnsmedaljer av olika grader? När silkesbanden krullat ihop sig, silvret svartnat och sammeten bleknat? Och guldet visat sig vara svekfull gulmetall.

Är det den desillusionen vi ser bakom allvaret hos vår idrottshjälte? I hans tid väntade inga miljonkontrakt hos näringslivet, ordet sponsor var ännu inte i bruk. Det egna varumärket var att återgå till en grå vardag, glömmas bort och se hur nya hjältar kämpade om sina utmärkelser, medan de egna dammade igen i det förflutnas skåp och hyllor.