Det folkliga inredningsmåleriet i Hälsingland kan bli Sveriges nästa världsarv. Museets visningsmagasin innehåller en av landets bästa samlingar, med drygt 200 fält från olika områden och tider i landskapet, ofta tagna från rivna hälsingegårdar.
I Hälsinglands rika bondekultur är väggmålningarna en viktig del. Landskapets bondgårdar har bevarat ovanligt många väggmålningar av mycket hög kvalitet. De har en uråldrig historia och varierar över olika epoker och med olika upphovsmän.
Den bondekultur vi kan se i Hälsingland fick en sista blomstring runt 1800-talets mitt. Den är ingen isolerad företeelse innanför landskapets gränser utan fortsätter i ett kulturområde som sträcker sig från Tröndelagen i Norge till södra Österbotten i Finland.
Vill ni besöka visningsmagasinet? Boka en tid i museets reception, 0650-19601.
Mer om inredningsmåleri
Sedvänjan att pryda väggarna med målningar omtalas i isländska sagor som handlar om vikingatiden. I Sverige finns inredningsmåleri i hela landet, men tre områden är särskilt intressanta. Det är först ett sydsvenskt område i Halland-Skåne-Småland. Där hängdes målningarna upp bara till fest och rullades därefter ihop och lades undan.
Det andra området är Dalarna och där finner man de välkända kurbitsmålningarna. Även här är motiven ofta bibliska, och så finns kurbitsen, en dekorativ plym någonstans i målningen. Kurbits är ett ord i gamla bibelöversättningar, och betyder ricinbuske. Många dalamålare arbetade också i södra Hälsingland. Då använder de inte kurbitsen utan anpassar sin stil till den lokala smaken och efterfrågan.
Hälsingland är det tredje området. Här har ovanligt mycket bevarats på plats i bondgårdarna. Måleriet är unikt eftersom det funnits i många hundra år och i många olika stilar. Motiven är ofta bibliska berättelser, men landskap, schablonmålningar och dekorativa blocktryck är också vanliga.
Många arbeten är anonyma, men det finns också många namngivna hantverkare. Man känner igen hantverkarnas stil, både på väggmålningar och på möbeldekorationer. Även stadsmålare gjorde arbeten på landsbygden. När papperstapeterna kom ut på marknaden blev de snabbt populära och ibland ”förbättrades” de med schablonmålningar och infogades på så sätt i traditionen.
I en stor sal på museets mellanplan hänger delar av Alftafyndet uppe i taket. Det gjordes i en trossbotten år 1964 i Kyrkbyn, Alfta, i en gård som kallas Hans-Ers. Tiden är 1450–1700, merparten från 1500-talets senare hälft. En del av fyndet kallas Esterbonaden, med fantastiska och berättande motiv ur Esters bok i Gamla testamentet. Inredningsmåleriet upphörde på 1870-talet, utkonkurrerad av papperstapeter.
Namngivna och nu även omtalade målare i museets samling är Gustaf Reuter (1699–1783), Snickarmålaren Erik Ersson (1730–1800), Ovanåkersmålarna, Jonas Hertman (1755–1804), Jonas Wallström (1798–1862) och Anders Ädel (1809–1888).
Vilken teknik använde man?
Man målade på linneväv, ibland på papper och man använde limfärg. Den består av färgpigment, lim (som regel animaliskt) och vatten. Ytan får en matt lyster som är känslig för slitage. Med krita målade man vita fält eller bottenfärg. Pigmenten var både köpta och ”hemgjorda”, ofta jordfärger. Textilier var värdefulla, det var vanligt att man återanvände äldre målningar.
Vilka var målarna?
Målarna, och många andra hantverkare, var fattiga, de ägde inget eget jordbruk. Ibland var de soldater. I Hälsingland kallas de ”utanvidsfolk”. Många var mycket skickliga, både konstnärligt och i själva hantverket. Kunskapen om olika färgpigment och hur de ska hanteras är komplicerad. Målarna var specialister och hade uppdrag både åt kyrkan och åt vanliga bondehushåll.