Hilding Mickelsson

Hilding Mickelssons bildskatt

I sin ungdom var Hilding Mickelsson en flitig besökare av konstutställningar och cyklade in till Bollnäs varje gång en ny utställning öppnades. Han har en medveten estetik i sina bilder, komponerar dem i klassisk stil med centralperspektiv, känsliga valörer och ett harmoniskt linjespel. Kompositionen var färdig innan han lyfte kameran, uppger en av hans söner, bilden utfördes efter tanken.

Hans arbetsmetod tycks ha varit uthållighet, och en dokumentär trohet gentemot motivet. Naturmotiv väntades ut, femton timmar satt han en gång mitt emot ett hornugglebo, högt uppe i en tall, fastbunden med rep för säkerhets skull. Han kröp, klättrade och gömde sig i väntan på ögonblicket. Men Hilding Mickelsson berättade lika gärna hur han gjorde en slingrande slåtterväg mer spännande genom att hälla vatten i hjulspåren. Han uteslöt inte det arrangerade, kunde också retuschera i bilderna. Men grundsynen var dokumentär, och helst såg han det sköna, men inte enbart. Hans bilder av förfall och husruiner återges inte ofta, men de finns. Den stora bildboken om förstukvistar i Hälsingland (1995) tar tillvara den arkitektoniska variationen och den dekorativa skönheten i gårdarnas förstukvistar men ägarna poserar gärna i arbetskläder och gummistövlar bland grannlåten. Det estetiska och det dokumentära balanserar varandra i hans bildvärld.

Arbetsredskapet var en Hasselbladkamera (han slet ut flera), en snabb svart-vit negativ film (tri-x) och så positiv färgfilm, så kallade diabilder (kodachrome, fuji m.fl.). Framkallade och förstorade gjorde han själv, de verkligt stora bilderna togs fram i Alfta-Edsbyns fotoklubb. Bildredigeringen skötte han helst vid köksbordet. Han gick aldrig över till den digitala tekniken.

Den väldiga omfattningen av Hilding Mickelssons fotograferande har spelat en dominerande roll i skapandet av ”bilden Hälsingland”. I de många böckerna och de tusentals föredragen präglades dessa hans bilder fast i det allmänna medvetandet. Mest uppskattade tycks hans bildvisningar ha varit i södra Sverige, Småland och Blekinge, där såg man Hälsingland som spännande och exotiskt. Mickelssons foton trycktes i internationella bildtidningar (inte bara den av lappugglan), i Europa publicerades han i ett 20-tal länder. Hans välspridda bildverk över Hälsinglands folkkultur har speglat samtidens starka intresse men de har också stegrat samma intresse och därmed bidragit till den uppmärksamhet som lett fram att hälsingegårdarna nominerats som världsarv.

Kort biografi

– Det handlar om att ha Hälsingland i kropp och själ. Så beskriver Hilding Mickelsson själv sin gärning i en tidningsartikel från 2002, samma år som han gick ur tiden. Han var den samtida fotograf som mer än någon annan skapade samtidens bild av Hälsingland. Samtidigt var han en följd av detta Hälsingland, dess människor, natur och kultur. Hans bild av lappugglan som färdas rakt mot betraktaren fick global spridning, blev något av en ikon. Den återgavs bland annat i bildtidningen Life och är troligen den mest kända av alla hans fotografier.

Hilding Mickelsson föddes 1919 i Höle, Rengsjö socken i sydvästra Hälsingland. Den första lådkameran kostade 9 kronor och 75 öre. Det var 1934, men redan som barn lärde han sig läsa naturen och fick följa med fadern ut och smyga på tjäderspelet. En tid hade han diverse arbeten, bland annat som resande instruktör för Hushållningssällskapet, lönen var låg och under resorna övernattade han ofta i hölador för att spara pengar. Mot slutet av 1940-talet tycks bildskapandet ha tagit all plats. Han tog sig in i fotografins värld via konsten, genom Hermodskurser och genom att teckna och måla, men en förödande recension i en lokaltidning fick honom att avbryta arbetet vid stafflit. Han började skicka in bilder till olika fototävlingar, 1948 fick han första pris i Riksfototävlingens klass A. Tidskriften Vi och dess redaktör, hälsingen Birger Lundberg, tillhörde de som tidigt köpte hans bilder.

Fotograf, författare och folkbildare. 1954, samma år som bokdebuten, börjar han på allvar resa runt som föreläsare. Under decennier reste Mickelsson land och rike kring med sina bildvisningar och föredrag. Tusentals bygdegårdar, godtemplarhus och Folkets Hus besökte han med sin stora projektor (han fotograferade färgdia i formatet 6×6) och talade om bilder och om Hälsingland på sitt karaktäristiska Rengsjömål. Dessutom var han en skicklig fågelimitatör, vilket inte gjorde föredragen mindre uppskattade. 23 klippböcker finns bevarade från hans föreläsningsresor.

Med tiden blev hans arbete både erkänt och belönat. 1991 promoverades han till hedersdoktor i Uppsala, den främsta av hans många utmärkelser. Hans fotografiska område var mycket omfattande: natur, hälsingegårdar, städer, människor, porträtt, industrier, jordbruk, flottning. Utanför Hälsingland medverkade han bland annat i ett flertal landskapsböcker, han fotograferade för marinmuseet i Karlskrona, i Skåne, Kalmar, Göteborg, på Nordkalotten. I Österbotten dokumenterade han den äldre bebyggelsen under en resa och han följde författaren Sven Viksten till Kanada.

Hilding Mickelsson var frisksportare, helnykterist och hembygdsvän. Hans naturintresse gjorde honom till en ivrig och tidig miljökämpe. Han kunde se hur arter som berguv och tornuggla minskade år efter år, allt i spåren av hormoslyrbesprutning och kalhyggen. – Jag fick sannerligen många pilar mot mig från kemikaliefolket, säger han i en intervju. Men 2001 fick han Bollnäs naturskyddsförenings miljöpris.

Varje skildring av Hilding Mickelssons liv vore ofullständig utan att nämna Adele, hans hustru. Hon var den som skapade ordning och stadga runt personen Hilding. Hans outsinliga energi och nyfikenhet omfattade aldrig förmågan att ta ordentligt betalt för sina arbeten. – Utan Adele hade det inte gått, hon ställde upp och hon hittade utvägar när vi hade ont om pengar. Citatet är taget ur en artikel från 1999, samma år som Adele avled.

Böcker

Hilding Mickelssons bokproduktion sträckte sig mellan 1954 och 1999. Debutboken hette ”I Hälsingland” och den sista volymen fick den sammanfattande titeln ”Hilding Mickelssons Hälsingland i bild”. Han allra sista bidrag var en uppsats i hembygdsboken Hälsingerunor år 2000. Kungliga bibliotekets förteckning upptar 34 verk där Mickelsson medverkar, men han medverkade i sextio olika publikationer, som ensam fotograf eller tillsammans med andra.

”Mitt paradis” (1959) var en av Mickelssons mest spridda böcker. Texten – av vännen och författaren Albert Viksten – är en enda kärleksförklaring till Hälsinglands natur. Av den senare utgivningen blev ”Förstukvistar i Hälsingland” mycket populär, och en av få böcker med hembygdsinnehåll som översatts till engelska och fått spridning i USAs svenskbygder.

De tidigare böckernas svart-vita landskapsfoto följs senare av en utgåvor i färg där de mer dekorativa delarna av folkkulturen lyfts fram, som hos friargåvor eller målade korgar. I det stora landskapsverket ”Hälsingland” är han den mest tongivande fotografen och hans uttryck harmonierar väl med tidiga hälsingekonstnärer som Albert Blombergsson.

Ett urval böcker av och med Hilding Mickelsson:

I Hälsingland (text Martin Holm) 1954.
Mitt paradis (text Albert Viksten) 1959.
Hälsingemålningar (text Ingemar Svensson) 1968.
Kirre och kattugglan (barnbok) 1975.
Friargåvor och annat grant (med Ingemar Svensson) 1977.
Per Nilsson-Öst, bildhuggaren 1979.
Målade korgar (med Anna-Carin Åsbrink) 1980.
Till Norrland, (text Albert Viksten) 1983.
I Kanadadrömmens spår (text Sven Viksten) 1990.
Förstukvistar i Hälsingland, 1995.