En man röker i ett rum samtidigt som han matar ett lamm med en nappflaska.

Esko Männikkö – Time Flies

Världen är allt som är fallet. Filosofen Wittgensteins universella uttalande kunde stå som devis framför Esko Männikkös fotografiska verk. Deras sakliga och episka storslagenhet rymmer en slags filosofi om allt det som världen visar sig i för oss betraktare. Finska ungkarlar, katakomberna i Palermo, uppstoppade djur, katolska gravskulpturer, förfallna gårdar.

Det går inte att placera Männikkö i en enkel kategori, bilderna tillhör inte en bestämd genre eller motivkrets. Även hans blick växlar, mellan det registrerande och ömsinta, mellan noteringar och känsla, mellan det dokumentära och det expressionistiska. Det är vackert, nästan alltid vackert, men också sorgligt, lustigt, drabbande och lika tydligt som ett stilleben. Någon använde adjektivet ”oanad” för att fånga hans säregenhet, han blir ogärna överskådlig.

Genombrottet kom vid mitten av 1990-talet med fotografierna av de nordfinska ungkarlarna i deras både kärva och färgstarka boningar. Den utställning Hälsinglands museum nu kan presentera spänner över tre decennier och de ca 200 bilderna ger en förhoppningsvis rättvis bild av ett stort konstnärsskap.

Männikös bilder presenteras i grupper där fotografierna associerar till varandra. Kraftiga och varierade träramar bildar ett slags skelett som bygger samman bilderna till en fast värld. Förbindelserna mellan bilderna är världens förbindelser. Sedan länge arbetar han i färg, det svart-vita fotograferandet förvandlade alltid verkligheten i historiserande riktning, allt blev förfluten tid, även den närvarande. Han arbetar också i serier, låter fotografierna registrera ett bestämt utsnitt från världen. Men varje presentation är unik. I utställningarna bryter han kronologi och blandar sorterna efter behag och behov.

Den egendomliga debatten om bilden som varande ett slags intrång, som någonting som fråntar den fotograferade identitet och ställning berör inte Männikkö. De finska ungkarlarna blev till debatt: gjorde han inte stereotyp av en utsatt grupp? Så resonerar nog enklast kritiker som vuxit upp långt från själva företeelsen. Männikkös ungkarlar är väldigt faktiska, deras köksinteriörer ekar av ensamhet, doftar Koskenkorva, stekt korv och gråhund. Men de finns på riktigt, de har också sina gemenskaper och han såg dem. Där anknyter han till den långa, dokumentära traditionen, fotografer som Lewis Hine vilken porträtterade nyanlända emigranter på Ellis Island, eller Walker Evans, känd för sin dokumentation av den stora depressionen i 1930-talets USA. Hemmavid tänker man främst på Sune Jonsson som gav bilden av det väster-bottniska inlandets småbrukare. Samma kärvt sakliga kök, samma hårda pinnsoffor, en empatisk grundton.

Fotografiet som en kontaktyta mellan två verkligheter, det riktar sig alltid åt bägge hållen.

Ungkarlsmotivens närhet kräver kännedom och ömsesidigt förtroende, ett arbete som tog tid och kraft och ett fotograferande som Männikkö numera inte tycks ägna sig åt. Men deras rättframma allvar återfinns även hos den lettiska grannen Inta Rukas bilder av landsbygd och fattigdom efter Sovjetväldets fall.

Den väldiga spännvidden i Männikkös fotografi gör det svårt att upprätthålla fasta gränser; vad är egentligen viktigast i världen? Är döden större än livet, är de uppstoppade djuren mindre verkliga än de levande, är det längre till de mexikanska fattigarbetarna än till de finska ungkarlarna?

Och vad gör vi med den ständigt undflyende tiden, den som förutsätter oss lika självklart som den lämnar oss övergivna?