Textilindustrin – nutidens slavarbete?

En utställning av Göran Lindqvist

Hur är det möjligt att ett klädesplagg kostar som ett fika? Varför måste textilarbetarna slita långa dagar och ändå inte få en lön som går att leva på?

Hur kan vi som konsumenter acceptera detta?

Är det rimligt att människor i Asien ska slava för att vi i Västvärlden ska kunna köpa billiga kläder?

Utställningen visar hur våra kläder skulle kunna se ut om vi kände till verkligheten bakom deras produktion.

På vänster sida ser vi hur plaggen ser ut i butik. På höger sida ser vi ilskan och besvikelsen över att arbetarnas lön aldrig räcker till. Att de utsätts för kemikalier och färger som gör dem sjuka. Att de tvingas arbeta i byggnader som håller på att rasa ihop, att de kan förlora sina jobb.

Vi konsumenter behöver inte bli sjuka av gifter. Vi behöver inte slita för usla löner och eländiga arbetsvillkor.

Textilindustrins arbetare vill ha det vi redan har – anständig lön och ett människovärdigt liv.

Här tillverkas våra kläder:

Kina
Minimilön: 2 052 kr (42 % av levnadslönen)
Levnadslön: 4 937 kr

Bangladesh
Minimilön: 544 kr (18 % av levnadslönen)
Levnadslön: 3 021 kr

Indien
Minimilön: 768 kr (33 % av levnadslönen)
Levnadslön: 2 344 kr

Indonesien
Minimilön: 1 620 kr (58 % av levnadslönen)
Levnadslön: 2 811 kr

Kambodja
Minimilön: 1 009 kr (31 % av levnadslönen)
Levnadslön: 3 211 kr

Sri Lanka
Minimilön: 435 kr (16 % av levnadslönen)
Levnadslön: 2 760 kr

Minimilöner ses mer som ett lönetak av fabriksägare än just en minimilön. Uppgifter från Asia Floor Wage Alliance 2015

Levnadslön är det som räcker till mat, sjukvård, kläder, hyra, utbildning, transporter och ev.ett litet sparande.

Publicerad Senast uppdaterad