Träskulptur föreställande motivet Anna själv tredje.
Foto: Lars Nylander (Redigerad av Joel Bergroth) / Hälsinglands Museum

Två signaturer

När Håken Gulleson 1520 signerar sin skulptur ”Anna själv tredje” är han inte först ute, men troligen typisk. Han gör nämligen samma sak som Michelangelo gjorde ungefär tjugo år tidigare, när han – den store renässanskonstnären satte sitt namn på skulpturgruppen Pieta. Med lite större brio, det var faktiskt enda gången han signerade. Gulleson var då flitigare, sätter sitt namn på hela sex skulpturer, sex bevarade av säkert många fler. Ett världsnamn i södra Europa, ett provinsnamn i norra. De utför nog ett normbrott, de båda. Lämnar medeltiden i dess anonymitet och sätter ljuset på sig själva, på konstnären-geniet.

Den plats de då intar är jämbördig med skaparen, absolut en plats som visar vägen ut ur kyrkan, en markering för någon som inte längre tjänar och är underställd. Suveränen inom konsten, den signerande konstnären. Inte den ödmjuke hantverkaren, inte en kugge i verkstadens maskineri, ingenting prerafaelitiskt.

En skulptur alldeles vid ingången till Peterskyrkan i Rom, en annan i källarkylan i Enångers gamla kyrka i Hälsingland. De får sina signaturer, tecknet på absolut originalitet utifrån skaparens eget namn. Namnets upphöjelse till garant för budskap, namnets stämpel för marknad, frihet, anspråk.

Efter Michelangelo fortsätter den europeiska konsten i alla de riktningar vi älskar och beundrar och diskuterar. Efter Gulleson stängs allting. Han är slutet för en verksamhet, inte så mycket för sitt signerande utan därför att kulten och religionen byter gestalt, från katolskt bildberättande till lutherskt ordberättande, predikstolar. Ingenting kommer efter Gulleson, inte på hundratals år.

Jag, Håken Gulleson, målare. Jak, Haaken Gulleson, maler. Säger frakturbokstäverna på skulpturens sockel. Michelangelo var mer flagrant, satte ett band med sitt namn rakt mellan Marias bröst. Ingen annan syns därmed, ingen gesäll, ingen av de andra hantverkarna. Att det fanns fler som sågade, målade och högg saknar i sammanhanget betydelse. De fick inte ståta med sin roll i skapelsen.

Det gjorde bara han Håken eller han Michelangelo. Den utvalde konstnären med sitt utvalda namn.