Kolorerad och grann är ibland bilden från busstationens invigning i Hudiksvall år 1938. En fanborg har arrangerats över ingången, Hälsingebocken signalerar att forntid möter nutid. Hos Norrlands största och modernaste station för landsvägsbussar, försedd med vattenklosetter, dricksfontän och småningom ett café. Drivet av läroverksadjunkten vackre Arvid och hans fru.
Men bussarnas kärror och stora lastboxar avslöjar att ännu har landsbygden stor betydelse. Varuströmmen mellan stad och land kräver särskilda utrymmen, det nya konsumtionssamhället avlöser självhushållet ute i byarna. Stad och land närmar sig dock varandra. Landsvägsbussar i reguljär trafik blev vardag i Sverige under 1930-talet. En stor infrastrukturförändring. Varför väckte Hudiksvalls station sådan uppmärksamhet?
Kanske för att stationerna förr varit slöddrets tillhåll och blandat hästskjutsar, bussar och fyllehundar. Nu blev transporterna reglerade, länsstyrelsen utfärdade trafiktillstånd, det vildvuxna entreprenörskapet fick fasta tider. Och vägarna jämnades och breddades, så att bussarna verkligen tog sig fram.
Även fordonen gör här ett modernt intryck, bussens ”urmoder” var ju en lastbil med långbänkar monterade på flaket. Busstationen på Möljen, ett område som femtio år tidigare varit ett surhål, ”en med pilar bevuxen vattensjuk plan, på vilken kördes ut det mudder som upptogs ur kanalen”. Nu förvandlad till ett nav för modern kommunikation.
Vilken den förblev till någon gång på 1980-talet. År 2005 står den bevarad, men oanvänd.