Bergsjö 1897. Mer än så står inte skrivet på fotografiet av denna sågverksinteriör. Det är Bergsjö ångsåg i Högen, såghusets inre. Kantare och hjälpkantare syns längst fram i bilden. Som alltid i den tidiga industrin är antalet människor stort, det man saknade av mekanisering kompenserades med många armar.
Till vänster skymtar några finare herrar, faktor, ingenjör, disponenten rent av? Arbetarna är den stora mängden, var och en med sin plats i arbetsdelningens monotoni. Det är själva idén med industri; att dela upp ett mänskligt arbete (såga en bräda ur en stock) till ett flertal, mekaniskt enkla sysslor. Därav en fast hierarki, disponent, faktor, klampare, justerare, prickare och ända ner till märkpojkar och andra barnarbeten. De allra yngsta arbetade bara fem timmar om dan. Kvinnor hade de enklaste sysslorna, forslade bort spån och annat avfall. Splitvedsjäntor lastade splitved på båtarna.
Disponent var den omtalade Oscar Midling, ett industriorakel för tiden. Sagaliden var det poetiska namnet på familjens sommarställe i Bergsjö. De överbefolkade arbetarbarackerna fick sällan poetiska namn, bland slaskgropar och lungsot frodades dock folkhumorn och döpte bostäderna till namn som Eviga Bråket, Himmelriket och Striden.
Det var Europas behov av timmer som från 1800-talets mitt drev på Norrlands industrialisering. Arbetskraft var landsbygdens fattiga, som ökat kolossalt i antal. Många värmlänningar vandrade ner till Hälsingekusten och blev proletärer. Hade rykte om sig, förtjusade och förskräckte. Men utan dem hade det inte blivit något av industrin i detta landskap Hälsingland. Som mest arbetade ungefär 100 personer vid Bergsjö ångsåg som upphörde 1929.