En av många bilder från den stora översvämningen av Bollnäs köping år 1916. Kanske den mest kända, en herre i plommonstop ror sin fru till posten på Nygatan. Gondoljärer skrev man i en bok, som vore Bollnäs Sveriges Venedig, ett idylliskt äventyr.
Det är faktiskt post- eller tidningsutdelning som ordnas via det öppna fönstret. En hel serie fotografier visar ungefär samma sak, meterdjupt vatten, roddbåtar, uppspelta småpojkar och måttligt roade affärsinnehavare på nedre botten. Summan av vårens smältvatten i Hälsinglands enda älv, Ljusnan och så en bebyggelse som placerats alldeles för låglänt. Hedens by ägde en gång marken. Där byggde ingen vettig människa för man visste ju hur det kunde bli om vårarna. Årtalen för de stora flödena är så många att de är meningslösa att redovisa, stämmor och fullmäktigen diskuterade dem ideligen.
Redan vid 1400-talets mitt tog Ljusnan sig för att skära genom ”det helga kyrkioland” där kyrkoherde Martinus Olai bodde. Vilket otyg, spola bort prästgårdens jord. 1708 och 1840 förödde vårflödet byn Vevlinge, men någon ersättning beviljades icke för man visste ju att det kom fler. Ljusne bruk förstördes av vårfloden 1677.
Man behöver inte reta upp naturkrafter för att de ska ödelägga det mänskliga. I dagens värld är de dock ordentligt uppretade. Alltså tänker vi växthuseffekt när vi ser denna våröversvämning. Då hjälper inga roddbåtar längre, idyll är det aldrig när hela stater dränks under höjande världshav.