För hundra år sedan, på en ö i Hälsingekusten; två plommonstop och två kvinnor som arbetar. Herrarna är slottsarkitekten Agi Lindegren, han som en gång räknade kungahusets prinsessor till sitt umgänge och lektorn Franz Rodenstam, Hälsinglands fornminnesförenings ordförande. Kvinnorna är anonyma.
Men fotografen är själv från fiskarsläkt och heter John Sten, en fattigpojke från Enånger. Som blev kubist i Paris och säkert hade erövrat världsrykte om han inte åkt till Bali och dött där, alldeles för tidigt. Landskapets mest namnkunnige konstnär genom tiderna.
Ön heter Kråkön och blev känd som den kulturella ön, eliternas koloni, åtminstone om somrarna, de angenäma. Konstnärerna, de nya politikerna, skribenterna. Alla vistades de på Kråkön, i umgänge. Skoglundarna exempelvis, fadern Hjalmar var fiskerikonsulent och sonen Gösta blev kommunikationsminister. Och konstnärsparet Marthe och Gösta Bohm, författaren och målaren Mollie Faustman från Stockholm, redaktör Ödegård och Pelle Granath, socialdemokratisk riksdagsledamot. Med flera, en märklig legering, folkrörelsefolk, fria konstnärer, och så fiskarna, den folkliga omgivningen.
Kulturens och politikens ö, är det här 1909 som den tar sin början? När konstnären Sten, som nästa år far till Paris, knäpper kort på Lindegren, som gynnar honom, och på Rodenstam som är…, ja Rodenstam. Helt tillräcklig, i den lilla staden intill. Och kvinnorna, de arbetar. Sköljer tvätt, trasmattor kanske, i väldiga kar vid havsstranden.