Vad som hänt kräver bara två ord: bröt här! När flottningen hakade upp sig och stockarna blev värre än plocke-pinn, det kallades bröt. Flottaren skulle ropa de två orden och hastigt dra bort den bindande stocken. Sedan skulle han skynda sig själv och rädda livet när bröten gick.
På bilden är nog alla varningsrop för sent och förgäves. Den är reprofotograferad och kornig, men grafiskt ren och talande. Året är 1915, någonstans i Hälsingland, bäckflottning, troligen ut i Ljusnan. Men med förhinder och största oordning.
Tekniken att flotta är genialt enkel, timmer flyter till sin destination. Redan på 1600-talet flottade man, exempelvis till Falu koppargruva. När ångsågarna industrialiserade landet blev flottningen mycket omfattande, år 1900 fanns 2000 mil flottleder längs vattendragen i Sverige, allra mest fanns ungefär femtio år senare. Idag finns inte en meter, desto längre är skogsbilvägarna. Ofta var sågverket vid kusten och råvaran i inlandet. Och eftersom landets älvar flyter åt rätt håll så…
Flottarkärlek och -romantik fanns nog, även utan Snoddas och schlager. Åtminstone under somrarnas slutflottning av den så kallade rumpan, då var det ljust, ljummet och friare. Oftast var flottning rena motsatsen, tungt, kallt och farligt. Isvattnet gav reumatism och runt 1900 dog ungefär tio arbetare varje år. Och hur roligt var det att reda ut bröten i den här okända bäcken? Där alls inget vatten syns, bara brötiga stockar i tusental.