”Det fixar Rehdin”. Det var uttrycket man använde om Simon Rehdin som kunde slipa nycklar som ingen annan i Hudiksvall när femtiotalet genomlevdes. Och inte nog med det, förutom nyckelman kunde han hjälpa dem blivit utlåsta från bilen, vars väggpendyl slutat slå eller om broschen förlorat sitt lilla lås. Dessa vardagslivets förtretligheter löste Rehdin som kunde prata patentlås så att omgivningen förstod hur mycket dilettanter de var.
Men det var nycklar som var specialiteten, en särskild nyckelsvarv hade händigt köpts in av en handelsresande som en kväll behövde hjälp sedan rattlåset frusit fast utanför statt. Rehdin själv tyckte nog om moderniteten, den blev ju hans levebröd, men han tyckte inte om tänkandet, fast han tjänade på det. ”Det är en konstig värld vi lever i, folk blir bara slarvigare och slarvigare ju bättre dom får det”. Apropå nycklars försvinnande. Och många gamla hade svårt med patentlåsen, låste sig ute när de glömde nyckeln. Nymodigheter.
Rehdin var ett med mekaniken, fostrad till smed av fadern hemma i Eskilstuna. 1916 fick han plats på Sundströms konstsmedja i Hudiksvall. Tidningarnas sättmaskiner kunde han laga, antikviteter likaså. Och koppartakkronan i Missionskyrkan är hans. Liksom de båda anslagstavlorna utanför Hälsinglands museum.