Bonnauktioner, i historien fattigauktioner på ”de avlidnas gångkläder”, idag Traderas gigantiska varuförmedling och Bukowskis omfördelning av de rikas penningplaceringar. Här, den 3 juli 1957 på en gård i Ås i Delsbo, är auktionisten poet och kassören en landstingsman Brodén.
Vilket myller, så många människor, så många saker och viljor. En kvinna bär en vävsked, nöjd över fyndet, kassören sitter allvarlig vid ett litet bord, på förstukvisten står auktionisten, han håller redan i nästa vävsked. Här är unga och gamla, kvinnor och män, allt är fynd, alla är övertygade om detta. Just i fototillfället slås vävutrustningen bort, i gräset sitter en kvinna framför en härvel med räkneverk.
Auktionen är drömmen om nästan gratis konsumtion, om fria varor. Och auktionisten är kanske alltid en slags diktare. Här är han välkänd, åtminstone i rätt sammanhang. Erik Severin Krantz från Bjuråker. Ståtligt namn på en fattigpojke som redan som 13 åring var lilldräng, senare blev skogsarbetare, stenarbetare och skrothandlare. Samt uppskattad auktionist, strömmingsförsäljare och författare till dikter, som huggna ur en vresig stock. Tidigt på seklet skrev han så här rött och proletärt om skogsarbete:
”Ifrån hårda slafen reser sig en man/ det är kallt i kojan och fryser/ Till is har vattnet frusit i hans vattenspann/ det är trettio grader kallt,/ genom väggen dagern lyser. … Vi skogens män vad vi står lågt i världen,/ vi är en klass som visas blott förakt,/ vi suges på vår arbetskraft,/ vi tvingas draga svärden/ vad äro vi, jo slavar under kapital och makt!”
Efter lösöret ropas så den största varan ut, själva gården. Går för 33.500 kronor.