Den folkliga fromheten. Pelle Modin i Kyrkbyn, Mo. Framför honom ligger de två böcker som länge utgjorde hela biblioteket i vanligt folks hem. Han läser i Bibeln men psalmboken var viktigast, den gjorde svenska folket läskunnigt en gång.
Försök hitta någon annan titel som lästes av hela befolkningen, från torparen till drottningen. Som brukades i det som kallas livets alla skiften, till fästmansgåva, kvällsläsning och lagd mellan den dödes knäppta händer. Och i de obligatoriska kyrkobesöken. Stora delar av befolkningen kunde långt in på 1900-talet citera långa stycken ur psalmboken. Med dess ålderdomliga poesi, de rimmade och metriska verserna.
Pelle Modin bedjer, arbetshänderna är knäppta över Bibeln, fotogenlampan ger ljus men också dunkel, rummet bakom honom anas, och likaså ett tryck på väggen, säkert med ett bibelspråk. Är den en målning på en oval björkskiva man också ser?
Bilden är arrangerad, men stämningen och berättelsen är äkta. De fromma och väckta fyllde kyrkor och bönhus en gång, tron var en levande samhällsföreteelse, en folkrörelse tillika. Och de troende kunde sin Bibel, funderade och diskuterade. Läsningen, den var länge enbart högläsning. Det gamla sättet, den tysta innantilläsningen är ett ganska sent påfund.
Kristendomens referenser kräver idag förklaringar, den som ifag citerar sin psalmbok är originell men inte särskilt begriplig. Merparten av vår värld är religiös, men svensken av idag är sekulär och förstår inte alltid.
Pelle Modin hade, stödd mot sin erfarenhet och lutad över Bibel och psalmbok, svarat på frågan om livet och meningen; bed och arbeta, bed och arbeta.