Mästerlotsen Karl Högbom spanar över klipporna på Agön, hälsingekustens näst största ö. Märkligt nog med en liten kaffekopp i handen.
Lotsverksamheten är uråldrig, men den ökade sjöfarten under 1800-talet ställde större krav på sjösäkerhet. En mängd fyrar uppfördes längs södra Norrlandskusten, tidigare fick ju fartygen ankra upp vid mörkrets inbrott. Agö fick sin första fyr 1860, i början av 1900-talet bodde här fyrmästare och fyrvaktare med familjer samt sju eller åtta lotsar. Den förste fyrmästaren, kapten Couleur, var nära att svälta ihjäl med sin familj, hade inte förstått att vintern innebar total isolering, saknade mjöl i veckor.
1869 byggdes en ny lotsstation, på taket fanns en utkik för spaning över havet. En svart-vit upphissad lotskula visade sjöfarande att ”lots finnes å platsen”. Här fanns lärlingsstuga, drängstuga och en mängd uthus. På sommaren bodde här som mest ett fyrtiotal personer, nästan ett litet samhälle.
Lotskuttrarna låg förtöjda nere vid Tärnösundet, Agö lotsplats räknades som svårskött eller rent olämplig. Hamn- och vindförhållandena var svåra. Lotsningen var ett hårt, ibland livsfarligt arbete, särskilt i höst- och vinterstormarna när fartyg ofta råkade i sjönöd.
Men här för en stund idyll och kaffe på klipporna. Som om Högbom förstode att fartygen i framtiden skulle navigera efter satellit och elektronik, lika tryggt som en kaffetår på klipporna.