En innovation, säger definitionen, är en uppfinning eller idé som fungerar och som får en plats i samhället. Inom de ekonomiska vetenskaperna brukar man avsluta med att den får en dynamisk, förändrande effekt på själva produktionen.
Så var det nog med detta verktyg som bilden visar, timmersaxen. Handkraftens förlängning. Den gjorde skogshuggarnas slit mer uthärdligt, men också effektivare. Ett råslit var det fortfarande, men nu slant åtminstone inte stockarna ur greppet när man lastade kälkarna och barken var frusen eller slipprig. Å andra sidan kunde väl ackorden sänkas eftersom arbetet i någon mån förenklats, rationaliserats.
En hälsing uppfann denna världsartikel. Smeden och fabrikören Anders Bergman (1852-1933) fick år 1893 patent på ”ett tångliknande gripverktyg för stockars fattande”. Självaste Nordpolsfaranden Andrée undertecknade handlingen, dock blev den senares karriär mindre lyckad, fast mer uppmärksammad. Smeden Palm i Bäckebo, Tallåsen förbättrade sedan uppfinningen, sålde patentet till Bergman och for till Amerika för pengarna.
Bergman själv han gjorde industri av sin innovation, löpte linan ut och tillverkade timmersaxen i hundratusental för export över världen. Från firman i Hennan, byn innanför Ljusdal, den närbelägna Väljeån gav kraften. Blev också betrodd man i bygden, fick kommunala uppdrag och satt i Ljusdals kyrko- och skolråd.
Ända till 1980 fanns företaget kvar som också fått ett skulpterat monument där saxen, släpräfsan och timmerkälkarna (ytterligare två Bergmansprodukter) gestaltar företagsanda och innovationskraft från skogsbyarna innanför Ljusdal i landskapet Hälsingland. Fler detaljer kan ni läsa i Måns Hedins artikel i Hälsingerunor 2015.
Men betrakta för en stund händernas grepp om verktyget. Människans händer och människans kraft, all skapelses början.