I Hälsingtunas kyrka står här konfirmandgruppen i tydlig genusordning, gossarna till höger och flickorna till vänster. Det är en urgammal sed, detta att dela in kyrkans platser i en kvinno- och en manssida. Från fornkyrkans tidiga århundraden var norra sidan kvinnornas och det brukar förklaras med Marias placering vid sin sons kors, hon stod till vänster medan lärjungen Johannes stod till höger. Och altaret vetter som alltid mot öster.
Att sedan den norra sidan var en ond sida, att medeltidskyrkorna ofta saknade fönster mot norr och att ingen begravdes åt norr på kyrkogården – det är något annat, mycket dunklare. Det var inte kopplingen ondska-kvinnor som avgjorde placeringen.
Kyrkohistorien är tyngd av symboler, väderstreck är inte riktningar, duvor är inte fåglar och ett öga inuti en triangel är inte konstig geometri. Allt kräver förklaring eftersom det är bortglömd religion, ett budskap vi idag med svårighet kan läsa. Ännu inte lika svårtolkad som hällristningarnas cirklar, hjul och fotsulor. Dock blir vi alltmer analfabetiska inför kyrkan, inför hela dess text.
Förstod de mer, de unga som här med sin konfirmation upphör att vara barn och går ut i vuxenlivet? Tveksamt, de hade gnuggats med Luthers katekes, inte med teologisk djupanalys. Nu väntade industri och hemarbete, sågverk och halvsnåla bönder. Och de skulle kallas lillpigor, lilldrängar och splitvedsjäntor. I helt andra uppdelningar och ordningar, ofta rena oordningar utan vidare symbolik. Kanske förutom den där mellan höger och vänster.