Historien fascinerar oss eftersom vi känner oss både hemma och främmande i dess bilder. De gamla glasplåtarnas tydlighet är imponerande; man stiger in i bilden och går omkring i all konkretion, det är på riktigt, vi går som 1870-talets hudiksvallsbor gjorde. Och ser allt som de såg, ifall de brydde sig: seglen ovanför taket till Bergska gården, den lilla ekan som dragits upp från kanalen, skvallerspeglarna och de väldiga takfönstren som gav ljus till J.O. Wiklunds fotografiska ateljé. Fast då var kanske fotograf Nordström fortfarande verksam där, han var ju först i ateljén.
Det gäller att passa på, snart ska alltsammans brinna upp och försvinna. Några enstaka hus blir kvar, det stora stadshotellet i sten, märkligt nog också Bergska gården och Tröneska, bägge i stort trä, prästgården förstås. 1878 och 1879 förintas centrala Hudiksvall, alla Norrlands städer har brunnit, då och då. En torrsommar och några gnistor över spåntaken så var stadskulturen borta. Vad hjälpte då alla brandstegar som lutar sig mot taken, de brann de också.
Molins snusfabrik tronar främst. Den producerade 21 ton snus år 1874. Hade sju arbetare och kommer att brinna året efter att bilden tagits, alltså 1878. Dock återupptas driften och fabriken existerar fram till 1880 då Molin drar från staden. 21 ton, väldigt många prillor. Tobaksodling var påbjudet och önskvärt sedan 1700-talet eftersom vi då skulle minska den skadliga importen. Dessutom var snus en färskvara så när 1800-talet såg konsumtionen öka måste produktionen snabbt ut till de sugna. Snusmalande fabriker i kuststäderna blev lösningen. Direkt leverans från Molins, Friskens och Ljungdahls och allt vad de hette. Med fantastiska sortnamn som ettans, stjärnsnus och gröna lacket. Svensk snuskultur från svenska trästäder som brann.
Därför känner vi inte igen oss, vi har aldrig följt de gamla gatorna ner mot Rådhuset och dess torg. Vi minns inte hur spiran störtade i gatstenarna så att klockan klang och dog i gnistregnet. Det blev berättelser om detta. Men Stadts profil verkar bekant, där är vi hemma, oavsett namnet på krogarrendatorn. Snart ska det invigas, byggnadsställningarna står kvar. Storartat bygge, hotell och stadshus på samma gång, allt i sten som aldrig skulle brinna.