Anders och Britta Lööw gläds åt sin plats på det nya pensionärshemmet i Iggesund där de bott i ett år. Inte vill de flytta tillbaka till sin gamla bostad och tänk att de kunde få det så här bra, det hade de aldrig vågat tro. De har bägge slitit, Britta har ont i benen så hon knappt kan gå vissa dar.
November 1957 gör lokaltidningen detta nedslag i den svenska välfärden. Den som fått namnet Folkhemmet efter ett tal av Per Albin Hansson redan 1928, ett tal om jämlikhet och rätt. Ordet kidnappas idag av krafter som står för motsatsen, folkhem blir folkhemskt och får pynta upp en slags toknationalism, men i grunden handlar det ju om alla människors – alla människors – lika värde. Om att goda och rättvisa system skulle gälla för arbetarklass, bönder, medelklass och troligen också överklass, om den nu haft för vana att åldras på kommunala pensionärshem.
Generella välfärdssystem som inte gör skillnad på folk och folk verkar historiskt mer stabila än system som utgår från välgörenhetstanken. I den senare pekas fattigdomen och den fattige ut och samhället fortsätter att vara söndrat och småhatiskt. Det generella, som barnbidrag och folkpension, helar och jämnar ut, över tid blir det stadigt. Att denna klassutjämnande tanke drevs av ett parti som representerade ren arbetarklass är en paradox.
Kanske en svensk paradox? Vi sägs ju också tro på en stark stat och en lika stark individualism, vi rår oss själva inom stabila, allmänna trygghetssystem. Det tål att diskutera detta, historiens paradoxer, statsindividualismen.
Men man kan också nöja sig med att betrakta bilden. Deras ömhet mot varandra, arbetshänderna, sockerskålen och vaxduken. Bäst av allt, säger de till reportern, är att veta att barnen fått det bra.