Avsikten är nog att visa på ungdomlig djärvhet. Alltså det manliga modet att ställa sig symboliskt placerad, med en storslagen avsikt framför en lika storslagen – utsikt. Att jämföra sig med det sublima, det ojämförliga. I det här fallet utsikten från Blacksåstoppen. Men John Sten och Erik Waldenström lyckas kanske inte riktigt, det är någonting försiktigt, prudentligt över deras ställningar, Waldenström lojt tillbakalutad bakom Sten, som är mer rejält förankrad bland klipporna. Ja, prudentligt, man sa så förr, att ta det säkra före det osäkra, inte att utmana det vilda och orörda.
Två vänner i tidigt 1900-tal, en fattigpojk från Enånger som ska bli berömd målare och därefter dö på livskrönet i fyrtioårsåldern, och en medelklasstudent från Hudiksvall som blir småstadsredaktör med åtminstone lokalrykte. Paris, kubism och småningom Bali för John Sten, nationalromantiska pekoral och ledarskriverier åt Hudiksvalls Tidning för Erik Waldenström.
Ändå försöker bägge här placera sig framför de ståtliga naturscenerierna som vore de några sentida rymmare ur en målning av Caspar David Friedrich. Men framåtvända för en gångs skull. Waldenström hade skrivit dikt om Blacksås och John Sten skulle måla en jättetavla med samma blånande skogsutsikt en gång. Det mytomspunna berget kan ståta med 457 meter över havet.
”Färgstark” skrev man förr om sådana som red. Waldenström. Som regel menar man då argsint och härsklysten, med en beskedlig dos lärdom som ändå imponerade på en lättskrämd omgivning. Waldenström var en fullvärdig representant för sekelskiftets tidningsmän, tålde ingen som helst kritik. I en artikel minns en senare kollega hur telefonkataloger och askfat flög genom redaktionen vid sådana tillfällen.
Den söderhavsromantik som drev Sten till Bali borde han ha undvikt. Han målade underbara skisser från söderhavsön, men knappast fann han den ursprungliga orördhet som han kanske sökt. Döden däremot, i skepnad av dysenteri 1922. Inget sublimt med det, världen gick bara miste om en storartad begåvning.
Blacksåsmålningen har en dyster ton, men här råder ännu obekymrad ungdom och ljus. Och Blacksås storslagenhet den består långt efter att alla namn samlats till skuggorna. Ojämförlig.