Efter många års närvaro i en stads historia blir det allt svårare att undvika alla de bilder som förvandlar stadens historiska rum till en ikon, till någonting evigt och oföränderligt. Allt sådant som lurar oss tro att historien var beständigt stilla och inte alls som vår egen tid: oroligt föränderlig.
Det kan då kan hända, liksom i ett obevakat ögonblick, att ett fotografi dyker upp, och kräver att man omedelbart besinnar sig och tänker om, tänker nytt och mer precist; var befinner jag mig egentligen?
I den okända staden som borde vara hemstaden.
De rankiga sjöbodarna ger ledtrådar. Deras praktiska ruffighet har långt till det pittoreska, det turistiska varumärkets döda estetik. Istället ser man just vad de var: förvaringslokaler för nödvändiga redskap, nät, lådor, ganska charmlösa föremål från en stad som mer än någonting annat var grundad på strömmingen. Allra flest i borgarnas led var ju fiskarna, eller fiskran som man hellre sa.
Men någonting står bakom bodarna, en vit byggnad med torn, sedan några uthuslängor och ett högt bostadshus, två våningar minst. Strax framför en bro, stenklädda sidor ned mot vattnet.
Jo, det vita är brandstationen med sitt slangtorn och de många uthusen påminner om att det fanns andra borgare än fiskarna. Som den mäktiga släkten Wallström vars handelshus i Hudiksvall sträckte sig över tvåhundra års historia. Handlanden, rådmän, riksdagsmän, sannerligen samhällsbärande män, om kvinnorna har inte så mycket blivit sagt. I det övre skiktet av borgare; lång verksamhet och djupt inflytande, större inkomster och förmögenheter än genomsnittet.
Med detta är bildgåtan löst. Vi ser Wallströmska gården vid Skvallertorget mitt i Hudiksvall dit man kunde ro genom strömmingssundet. Ett av stadens mest imponerande trähus i nästan tre våningar, uthus och bodar täckte ett helt kvarter. Rivet 1917 för att ge plats för Sundsvallsbankens stenhus.
Staden är ännu byggd i trä, stadsbrändernas förutsättning, allt – förutom brandstationen, den borde ju helst inte brinna. Och mörkret i bildens högra kant tycks äta sig in i minnet och igenkännandet, som glömskan alltid gjort.