Hänryckt predikar den unga kvinnan under månen, upptänd av både tro och månsken medan församlingen sitter i from begrundan för hennes fötter. På tyska och engelska står översättningar under den färglagda litografin, die Leser Sekte, the Sectarians. Språken ger perspektiv, på svenska är läsarna inte fördömda som sekt utan bara sedvanliga ”Läsare i Norrland”. Där finns en skillnad i synsätt och språklig avbild, i läsarna ser vi (det inhemska) fröet till det moderna, till folkrörelse och demokrati, till rätten att själv stå för både tolkning och budskap. Inte den sekteristiska splittringen, fanatismen, inte bildstormarna eller nedrivarna. Utan istället konstruktiv verksamhet och uppbygge grundat på kritiskt läsande, självständigt tro i opposition till den förstenade statskyrkan.
Hur vanligt det var med predikan i månsken kan diskuteras, svettiga sammankomster i de större bondgårdarna var nog mest förekommande, så här långt innan bönhusens tid när konventikelplakatet ännu gjorde det straffbart att samlas för att diskutera skriftens ord utanför kyrkans kontroll. Demokratin var icke för handen, yttrandefrihet inte heller.
Wallander, som tillhörde Düsseldorfmålarnas folkromantiska skara, har arbetat med ljusmystik och trosmystik. En dold ljuskälla skapar balans i bildens högra hörn medan förkunnerskan, himmelskt uppfylld, bestrålas av en annan himlakropp. Också det en slags balans.
Bilden är hämtad ur ett bokverk från 1855, ”Bilder ur svenska folklifvet” med originalteckningar av bl.a. Kilian Zoll, Josef Höckert och Josef Wilhelm Wallander. Från en tid när den bildade konsten på allvar upptäckte det arbetande folket och framställde nationella och idealiserade genrebilder av högst samma folk. Påfallande ofta iklädda folkdräkt, oavsett vilket grovarbete de sysslade med. Färgstarka.
Gammalläsarna hade rötter i 1700-talet och lagisk pietismen, nyläseriet var evangeliska, ljusa och förebådande frikyrkorna och deras budskap. Norrlandsläseriet, som nog hade centrum i Västerbotten, kunde representeras av Maja-Lisa Söderlund, hon som brevväxlade med Carl-Olof Rosenius, vars postillor fanns i varje hem som tillhörde EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Hon levde 1794-1851 och kom från Frostkåge i Norra Västerbotten. Bekämpad av biskop Franzén, poeten, av länsman och kyrkoherden i oskön förening. Kanske tänkte Wallander på henne, smått upproriskt, innan han målade.
Kvinnorna alltså, innan de dynamiska predikanterna fyllde lokalerna, texterna och romanerna. Kvinnor som predikade under en mycket friare himmel.