Estetik betyder läran om det sköna. Kanske är det också fotografen Hilding Mickelssons viktigaste budskap; om tillvarons harmoniska skönhet. Även om han själv bara skulle ha sagt någonting om att ha Hälsingland i kropp och själ, han förhävde sig ju ogärna.
Ändå kommer detta hans Hälsingland alltid ut vackert. Men, i denna av ljusvalörer skimrande bild ser man hur det orena liksom tränger sig på; skräpet på stranden i bakgrunden, rafset i bildens vänstra kant. Tomlådor, drivved, korkflöten och söndriga gamla nät.
Det sköna må ha sin kontrast, eller må det fula hållas undan? Vilken är rätt fråga? Kan en kaffestund i hamnens gryning ha sin poetiska laddning, eller är den bara ljummet kokkaffe ur en svartbränd aluminiumpanna?
Om skönhet säger Voltaire att det beror på vem man frågar, svaret från paddan är inte detsamma som från filosofen. Men Voltaire utvecklar mer sympati för paddans svar om honans svarta rygg och gula buk än för filosofens ”gallimatias”. Och konsten, säger gamle Platon, är inte ett sätt att bemästra, utan att härma naturen.
Gör Mickelsson bägge delar med sin bild? Bemästrar tillvarons skräp och sopor genom att upphöja naturens egen design en disig morgon, just när dagningen börjat ge kontraster och vattnet splittrar strålarna från den lågt liggande solen.
Verkligheten, i sin skönaste form. Inne i fiskeboden, Våtnäs, Enånger, 14 augusti 1957.