Svart som sot, samtidigt stålblankt och glödande. Vi är hos smeden Per Modee i Glössbo, Hälsingland. Bland tungt historiska företeelser och ord som ässja, eldstål, ambolt och slägga.
Smedens roll i saga och folktro visar vilken magisk och betydelsefull person han var i samhället sedan urminnes tider. Underligt annars, smeden var ju den person som av det döda järnet skapade ting som gav människan makt och myndighet, rikedom och ibland ett bättre liv. Inte bara Völund i den nordiska mytologin, grekerna hade en egen smidesgud, Hefaistos som fick det ärofulla uppdraget att smida den första dödliga kvinnan, Pandora. Bara en sån sak.
Det är skärpa och tydlighet i bilden så att man känner sig förflyttad till barndomens bysmedja där mörkret var varmt och bara bröts upp av glöden från ässjan, den rytmiska klangen mot städet, transmissionsremmarna spel under taket. Och smedens mumlande någonstans i det sotiga ansiktet, hur han dröjde med svaren på frågvishetens frågor.
I smedterminologin finns poesi, föreställer mig med klang från romantiken, men också äldre, isländska Eddan exempelvis. Smeden kan skrota och välla, göra inkrusteringar och skrodningar. En upprymning kan göras med rund dorn eller med fyrkant, en ansättning med snedsätt eller med sätthammare och rent av rakt mot städets kant.
Detta är en saklighet och en kunnighet, att avläsa färgskalan över 1000 grader kräver insikt och fin nyansering. Smideskonst alltså, sinne, förnuft och känsla.
Så kunde man avsluta om smeden Modee, men det vore att låta poesin ta hela utrymmet från sakligheten, eller samhället. Mickelsson fotograferade vidare, en hel liten serie, Modee på de äldres dag, uppvaktning på nittioårsdagen 1952 och på hundraårsdagen 1962. Och så en bild där han går in i vallokalen och till sist den här, där han gör samhällelig plikt och röstar i riksdagsvalet 1962.
Samhällets stöttepelare brukade man säga. Ofta om de mest synliga pelarna, mer än de mest bärande. Vad Modee röstade på vet jag inte, men han var ju arbetare. Och han bar upp samhället i arbete och röstning. Men i sin ungdom fick han inte rösta alls. Då fick de rika rösta desto mer eftersom rösträtten följde en inkomstskala.
Modee levde över epokerna, in i demokratin, det man i sammanhanget gärna vill kalla folkväldet. Dess konstruktion var stor smideskonst i jämförelse med det gamla ruttna systemet, fåtalsväldet och de rikas ensmakt.