”På de långa exponeringarnas tid” skriver poeten Werner Aspenström, med en formulering vars lyster endast verkligt viktiga författare är mäktig. Förvisso en särskild tid, för ungefär 120 år sedan, när de stora massorna av människor i västvärlden för första gången blir bildfästa. Ändå består deras anonymitet, den består i miljoner porträtt och miljoner ansikten. I dikten förstår Aspenström dessa båda poler, det generella och det individuella. ”Underst, i silverfärg, snirklar sig/ namnet på ateljéinnehavaren,/ som tvang dem stå så stilla/ att allas öde anas/ under parens släta kinder.”
Hur synliga de än är, våra anfäder och anmödrar, på dessa hårdkantade ateljéfotografier, så når vi inte riktigt fram till dem. De når heller inte oss. ”Besvärade stirrar de rakt fram/ som sökte de ögonkontakt med oss,/ de oblivna.”
Författaren skriver här om något som nästan ingen tänker på. När det stora flertalet av dessa fotografier avfyras har vi nutida betraktare inte ens blivit påtänkta. De avbildades ögon tittar in i framtiden, som naturligtvis saknar säkert innehåll.
Hon ser alltså rakt igenom oss, den anonyma bruden, hårdsnörd om den vita midjan som en symbol. Medan brudgummen är stel som en stålfjäder i sin långa bonjour.
De är förflutenhet och vi är framtid. Våra vägar kommer aldrig att korsas. Vi är oblivna och spärrade av tiden från varje tänkbar förbindelse. Egentligen ser vi inte alls varandra.