Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum (Inventarienummer: HMM28332)

Snön och därefter

Vi är alla barn av det östliga barrskogsbältet, eller av västliga Sibirien om man så vill. Vi åker släde, skidor, kälke och annat med modernare namn. Vi har formats till just ett ”vi” eftersom detta har varit klimatets ordning av årstiderna. Vi har format kultur efter detta vintertillstånd och denna frusna nederbörd. Vintervägarnas isar var dåtidens motorvägar, somrarna var lera och elände och usla hålvägar, ökända bland Europas resenärer.

Norrlänningar märker ofta att de förväntas vara oändligt förtrogna med ämnet snö, oaktat faktum att riktiga vintrar här i Hälsingland är ovanliga numer. Annat i minnet, i litteraturen och bilderna. Som här där Mickelsson gått över till färgfilm, och snön blånar framför Bullerbergets vägg. Någonstans i trakterna av Björtomta och Glössbo, som båda ligger utanför bilden.

Den svenska litteraturen färdas över snön som alltid är lika betydelsebärande. De dramatiska effekterna är snöns förtjänst. Madam Flod fryser sig lunginflammation i drivorna på jakt efter Carlsson när han gått att förlusta sig med pigan. I Hemsöborna. Och så dör hon på julaftonsmorgon. Snö faller oupphörligt, isarna varken bär eller brister. Iväg med liket, in i stormen där Carlsson slukas av vinter och hav i symmetrisk hämnd när kistan ska till graven. Strindberg längtade inte stenarna, han längtade snön där han satt i Schweiz och skrev en av Sveriges roligaste romaner.

Vad vore Kerstin Ekmans ”Vargskinnet” utan inledningsscenernas spektakulära hårdhet? När vargfostret slås ihjäl mot den frusna snömarken där i Jämtland. Och inte ett, utan fem foster slits ur varghonans döda kropp och dängs i marken. Den massakern ekar sedan genom trilogins hela dramatik. Vildmark mot civilisation, nybyggare mot barnmorska, uråldrighet och riter mot modernitet och hygien. Vildmarken dräps, redan innan den hunnit födas, och den nyexaminerade barnmorskan tittar skräckslagen och fascinerad på.

Hos P O Sundman får snön plocka ned den ensamme hjälten från piedestalen i ”Ingenjör Andrées luftfärd”. Romanen om den misslyckade polarexpeditionen 1897. Ett vettlöst fiasko, att åka luftballong till Nordpolen, alla frös ihjäl eller dräptes av isbjörnar eller trikinos efter nödlandningen på Björnön. Nationshjälten störtad när Sundman lät snön göra rent hus med sin ungdoms dyrkan av styrka, hårdhet och det som var ännu värre.

Vi vet ju alla; det är så fult utan snö, det är bara naturens halvkomposterade dvala. Och medan klimatprotokollen förhandlas och förhalas sänker sig evigt dis och gråa regn, över oss, över markerna vid Glössbo även.

Allt det som kom efter snön.