Undrar just vart tomten tog vägen? En liten pojke i randig pyjamas står på en stol och tittar ut genom ett fönster där det hänger en julstjärna av papper, julen 1949. På fönsterbrädan står en halmbock och mellan fönsterrutorna ligger vitlav.
Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum (Inventarienummer: HMM4242)

Julkort

Om ordet jul vet vi ingenting riktigt säkert. Det är dunkelt, omstritt och efterlängtat. Tidigare ville man gärna se det fornnordiska ´jól´ däri, ett ord som betyder hjul och skulle syfta på att året vände sitt hjul vid denna tid, mitt i midvinterblotets ölande.

Redan 1670 förfäktade diktaren och språkmannen Samuel Columbus den åsikten: ”Ock weestu eij hwarför wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldsens Lius då wänder om sijn Hiuul”. En vacker tanke, sirligt uttryckt. Men det övertygar inte dagens språkvetare, utan föses undan bland andra mindre troliga förklaringar; att jul skulle utgå från latinets joculus och alltså betyda glädjefest, eller att det isländska ´il´ blivit ’jul’ med betydelsen ”snöstormarnas tid”.

En aktuell förklaring konstaterar att bägge orden, jul och hjul, troligen går tillbaka på ett äldre indoeuropeiskt ord som betyder ´vändning´. Det som vände var naturligtvis solens bana, som efter midvintermörkret åter blev lite vänligare för människorna. Samuel Columbus fick alltså rätt fast han hade fel.

Pojken i sin flanellpyjamas bryr sig inte stort om etymologi, men desto mer om etnologi, förmodligen spanar han genom rutan efter tomten, han som borde finnas. Så ska vi nog förstå idyllen, pojkens ögon tindrar i kapp med pappersstjärnan, fast det ser vi inte. Det är en av Hilding Mickelssons söner som står där och det är julen 1949.

Barn är en stor sak, tillsammans med julen faktiskt överväldigande. Särskilt om rummet är uppvärmt, världen trygg och alla fasta värden verkligen står fast. Någon gång händer det att historien är just där också, oftast befinner den sig dock i helt andra omständigheter.