Den kallas fastbandhage i Hälsingland och har, som åtskilligt kulturarv, förvandlats till en rent dekorativ företeelse trots att den handlade om egendom och hur den skyddas. Egendom och samhällelig ordning. Längre norrut brukas ord som ski- eller stjihage, efter ett gammalt ord ’skida’ som betyder ’kluvet trästycke’. Av sådana är den uppbyggd, och med kluvna smågranar är den sammanbunden, senare föredrog vissa järntråd, en styggelse för traditionen.
Då och då stolpas den idag upp runt villatomterna, ifall de nu inte förses med låg betong som avgränsning, mer varaktigt onekligen. Hagen av snedställda slanor krävde ständigt underhåll och det var byns gemensamma angelägenhet, reglerades av det som kallades hagbalk. Envar jordägare måste hålla hagen i skick, och endast nutiden kan ställa frågan varför?
Jo, kornas bete på skogsmarken måste hållas inom byns gränser, att beta i grannbyns skog inte för sig. Kor på fäbodskogen och kor på byaskogen. Om inte – då blev det konflikt byarna emellan, vilket domböckernas anteckningar är fulla av. Och det blev konflikt inom byn också, när någon drummel inte skötte sina åtaganden med hagen. Den avgränsade inne i byn även, runt sånt som skulle skyddas eller längs fägatorna, de som kallades ’tå’. Gamla ord för gamla företeelser, slå gärna upp dem.
Mer av ålderdomligheten visade sig i själva budandet, då gick budkavle runt bland byns bönder med budskapet att det var dags att laga hagen. Vissa tiders konstnärer satte gärna en flicka i folkdräkt uppe på slanorna, det påstods skapa kontext och stämning. Jag minns dem nedruttnande uppe på bärskogarna under 1960-talet, överflödiga och övergivna, mossbelupna.
Det gamla samhället var arbete och mer arbete ändå. Men framför allt kunskap, i huvudet och i händerna. Var virket växte, hur man barkade och klöv, hur man hanterade yxan. Det finns kurser för fastbandhagen idag, den verkar dock alltid malplacerad mellan villaträdgårdarna, man saknar korna som står gloende på andra sidan och undrar varför ingen kommer att mjölka, eller bara glor som kor har för vana så att vi undrar om de faktiskt vill fråga oss om någonting.
Fastbandhagen, den fanns, men egentligen finns den inte längre ens efter studieförbundets helgkurs.